Idag har varit en jobbig dag. Funderat på varför det alltid är jag som ska fixa med allt... dom andra nere på min fas3 plats gör inte mycket för världen... om jag har saker som jag ska göra.. varför har inte dom??

axeln värker mer än vanligt.. gör så ont så man vill spy.. varför ska man behöva leva med det här?? vilken livskvallite har man, när man har ont 24h om dygnet?? läkarna tycker att man får leva med det.. 

konstigt att depressionen tar överhand? känner inte att jag har mycket att leva för, allt känns så jobbigt,, speciellt när jag får bära alla problem själv, familjen orkar inte, vännerna orkar inte... omgivningen orkar inte,, vill bara lägga mig ner och gråta..... 

Nu kryper mörkret närmare julen närmar sig, för många är detta en mörk tid. Dels för mig, då jag har det så jobbigt med min ångest och värk, dom säger ju att man inte ska tänka på smärtan, men hur gör man inte det? Har inte kunnat sova i min egen säng sen i somras. Då jag knappt vet hur jag ska ta mig upp om jag sover i den. Är det inte nacken så är det ryggen som krånglar. Jag vill ha ett vanligt liv, med jobb, vänner, värkfri. men det kommer jag nog inte få uppleva. Läkarvården bryr sig inte ett dugg. Vart ska man vända sig? när man inte ser ljuset i allt det mörka? finns det någon som kan stötta en utan att ge upp?

Jag vågar knappt nämna mina problem för vänner och familj längre, då dom tycker det är jobbigt, jag är 31, äter 3 st olicka smärtlindrande 3-4 ggr per dag av varje, det finns dom som kallat mig missbrukare. Ser mig inte som någon sådan. Då jag alltid sköter min medicin, att bli kallad för missbrukare av dom som står en närmast, finns inget som sårar mer.. 

Som hyresgäst ska man vist få acceptera vad som hellst innan hyresbolaget gör något.. sena fester, gapande ungar, folk som skräpar ner etc... 

ikväll har jag lyssnat på gapande och skrikande hela kvällen, kl tio i elva ikväll, drog dom på stereon på högsta volym, tystande för 2 min sen, ringde jouren 2 ggr, men är rätt säker på att musiken inte tystnade pga att väktarna kom.

sen har hyresbolaget mage att vilja höja hyran. 

Pricksystemet verkar inte finnas längre, annars skulle flera av mina grannar redan varit borta. 

Har för all del inget emot att folk har fest. men det finns något som heter respekt, det finns inte i mitt hus.... 

Att dejta är en svår sak, var kollar man efter kärleken?

På jobbet?

På internet?

Bland vänner/bekanta?

Ja jag vet inte, har träffat en del killar/män via nätet, även bland kompisar, men sanningen att säga, så börjar dom skrämma mig, en del har väldigt konstiga ideer, andra är konstiga, en del klarar inte hur ens liv ser ut, det finns dom som vill ha allt, men vad är idealet? 

jobb, skönhet, fritidsintressen, familj? listan kan göras lång.

för mig då som lever med krasslig ekonomi, depression, ångest, kronisk värk, att hitta någon som klarar av att hantera mitt bagage, det är svårt, man intallar sig själv att det finns ingen för en annan, bara för alla andra. 

ingen att umgås med, inget jobb, ingen som gillar en för den man är, ja depressionen tar allt för ofta över. 

någon som har någon bra ide??

Famillj, vänner, kollegor ja alla dom man möter på ett eller annat sätt, gör intryck på ens vardag, själv känner man sig så otroligt ensamen.

När värken tar över och man går ner i svackan, känner man sig så otroligt bitter, hur kan jag som bara är 31, lida av kronisk värk, nackskada, förslitningar i ryggen och i stort sett fullt utblossad fibromyalgi?

Har  ställt mig den frågan så många gånger, vet att det finns dom som drabbas av värre saker än det jag lider av, men för mig är det svårt, en väldigt mörk tid, jag kan inte skriva vad jag vill när och hur jag vill, måste tänka på vem jag säger vad till, det gör att man issolerar sig från omvärden, man väljer bort att vara ute bland folk, för man är rädd för att bli dömd,  rädd för att folk ska tycka att man bara klagar, dom ser inte ens sjukdom, för den är inte synlig, dom ser inte ens värk, för den syns inte. Då är det lättare med ett brutet ben, det syns, det är ingen sjukdom, som folk tror man hittar på, att man är lat, eller bara vill leva på smärtstillande. 

Varje dag är en kamp..... 

Alla tycker det är så hemskt med allt som händer nere i filipinerna, man ska skänka pengar, till allt och alla, känns som om att dom som lider och har problem här i vårat eget land har blivit bortglömda. 

Sen blir man så ledsen när det finns dom som tycker att man har råd att skänka pengar, eller rättare sagt att man ska ta sig råd. Det dom inte tänker på är, som en annan som har värdens ångest över hur jag ska ha råd med både sjukvård och mediciner nu när både frikort och högkostnads skydd gått ut. vissa mediciner klarar man sig ju inte utan. Att man har ångest för att man inte har råd att köpa födelsedags presenter och julklappar, det är det ingen som bryr sig om. skulle ge vad som hellst, för att bli av med värken, lyckas hitta ett jobb, inte behöva känna sig som en offulständig mäniska. 

Så för dom som tycker att vi ska skänka till alla andra länder, tänk på vilka orrätvisor vi har här i vårat eget land till att börja med.. 

Hej på er där ute.

Då ska man försöka skriva av sig en del. dela med sig om sina erfarenheter. 

Idag har det varit en tuff dag, fick avslag på en remiss, som läkarna tvingade mig att acceptera, då jag lider av fibromyalgi och depression, så blev det ett hårt slag. Man känner sig hjälplös när man kämpar mot vården. Man är sjuk, men ska samtidigt vara frisk nog för att orka kämpa mot vården. 

Även om det finns ljusglimtar så tar värken och den ihärdiga smärtan över. alla tycker man ska se saker från den ljusa sidan. men med konstant värk, är det inte så enkellt.......