En vuxen asylsökande ska leva på 61 kronor om dagen – och summan har inte höjts sedan 1994. Riksdagledamoten Christina Höj Larsen (V) uppmanade i dag migraionsminister Tobias Billström (M) att leva som asylsökande.  – Jag skulle vilja be ministern anta utmaningen att leva på 61 kronor om dagen i en månad.

(från aftonbladet)

Tycker det här är väldigt intressant, som arbetslös här i sverige, ska  man klara sig på en väldigt låg ersättning, när mina räkningar är betalda så har jag inte ens 61 kr om dagen kvar, då ska det räck till mat, kläder, vård, mediciner, nöjen. Ja allt som man behöver i sin vardag, min fråga är, varför tittar vi inte mer på hur personer här i vårat eget land lever? varför ska vi jämt hjälpa alla andra? 

Det finns barn, ungdommar, vuxna som lider pga ekonomin i det här landet, jag skulle hellre se politikerna reda sig på den summan jag får ut, betala alla räkningar, sen se hur enkellt det är att leva på det som är kvar. Många tror att man som arbetlös är lat, men så är ej fallet med mig. 

En person frågade mig idag, vad som stog högst upp på min önskelista till tomten, mitt svar blev, slippa värk och oro, hitta ett jobb. men vem vill anställa någon med alla dom problem jag har? 

Jag vill känna mig värdefull att få uträtta något, men i dagens samhälle är det svårt..... 

Idag när jag skulle hem, cyklade jag förbi en liten grupp som stog och pratade med folk som gick förbi, tittar lite extra på dom, ser att dom har ett ställ med "vad är bibeln" information brevid sig.

Då kommer mina tankar igång, är själv kristen, är döpt och konfrimerad. sjungit i kör och varit med i kyrkans unga. 

Då dyker tanken upp inom mig, att hur troende är jag egentligen idag? inte mycket, pga allt som hänt under dom senaste åren, så har jag tappat mycket. 

Eller är det bara prövningar för hur stark ens tro är som man har blivit utsatt för? ja jag vet inte, jag förstår inte varför just jag har råkat ut för allt elände som jag har gjort? Varför får inte jag må bra? ha ett jobb, slippa all värk, oro och ångest. Har alltid försökt att vara en bra mäniska, som hjälper till så gott jag kan, alltid försökt att vara andra till lags, tänker mer på att andra ska ha det bra, än att jag själv mår bra. 

men vem stöttar mig när jag behöver det? 

Hmm förra veckan var verkligen inte rolig, fick besked om att en familjemedlem har canser, även om det är en mildare form med goda utsikter, så blir man orolig, funderar på när oturen ska vända, när man ska få lite medgång i livet, själv ska jag tillbaka till vårdcentralen om en vecka, ska kolla upp ett par knölar i nacken igen. ingen som förstår hur mycket det här kan ta på en, hur dåligt man kan må. det jobbigaste nu är att jag känner att jag kan inte längre vara sjuk inför min familj, dom har nog som det är. kan inte visa att jag är orolig, så på många sätt och vis så är jag glad över att jag inte bor nära dom, att dom inte behöver se hur läget är med en annan. har testat att sova i sängen igen, gick inget vidare, en natt utan värk, sen var det kört, ska man verkligen behöva leva så här???