Många tar jobb, hälsa, familj, vardag mm för givet. Själv drömmer jag om ett "vanligt" liv, med normal värk, familj, ett jobb som jag kan gå till, utan att man ska va orolig för vad man klarar och inte.

Det kanske låter konstigt i en dels öron, men för dom som vet vad värk gör med en, förstår vad jag talar om. Ett jobb är så mycket värt, blir en sak som berör självkänslan, ekonomiskt gör det mycket. Fast man är "sjuk" ska man stå till arbetsmarknaden förfogande till hundra procent, vissa tror man är lat, andra att man maskar. en del tror man bara hittar på, okunskapen om sånt man inte ser, är skrämmande, vet man som har någon nära vad en person som har ont går igenom? hur jobbigt det är att man inte blir trodd, att man känner som en belastning i samhället. Ofta får man höra att det är det enda man pratar om, men finns det en orsak till det? känslan av att man inte blir trodd, att folk inte orkar höra på, att man mår dåligt psykiskt?

Den jobbigaste saken den här julen som va, var att veta att man inte kunde köpa julklappar till familjen, att man har en räkning på nästan 1000 kr som kommer efteråt för mediciner som man behöver. otroligt jobbigt, 

Men hoppas att ni där ute har haft en underbar jul och nyår. 

Kram