Alla inlägg under mars 2014

Av storm82 - 31 mars 2014 10:29

En sak märks när man dejtar, en annan får känslor, dom man träffar är till 95% ute efter en enda sak, att få en i säng, detta får mig till att fundera, är det mig det är fel på? är jag så motbjudande? eller kan jag inte tyda signalerna? ja jag vet inte, jag vill få känna känslan av att vara kär, känslan när man inte mår så bra, kunna krypa ihop i den personens famn, när man drömt en mardröm kunna krypa ihop hos någon.. 


Jag har helt nyligen accepterat att jag nog aldrig kommer få uppleva känslan upplevelsen att bli gravid, att få ett barn som är mitt eget,, men det kommer aldrig med all säkerhet att inträffa.. känslan av att leva ett liv själv, att inte få några barn, att bli den bortglömda personen som lever med konstant smärta, svarta tankar, fattigdom, känslan att inte klara något, gör mig gråtfädig, får mig att undra om det här livet är värt det.... 

ANNONS
Av storm82 - 23 mars 2014 06:04

Vad ska man säga? Nu när man kikar runt på olika killars foton och profiler, så ser man en röd tråd, Det vanligaste man lägger märke till är:

Alcohol

Styrketräning

Bara överkroppar

Dåliga grimasher

Vattenpipor (bara sett hos invandrare)

Ännu mera alcohol


Det som jag reagerar på är att dessa personer ser inte bra ut, när man tittar på korten, dom som är fulla. ser drogade ut, dom som tränar.. lite för mycket muskler. och vem vill träffa någon där man inte ens kan se hur ansiktet ser ut pga en väldigt dålig grimash. 


Invandrare (vilket jag sagt tidigare) intresserar inte mig.. Är man rassist pga  det? Jag har folk med utländsk härkomst som vänner. men tror inte på kulturkrockar. 


Sen det som är mest intressant, är dels dom som är upptagna. varför letar man efter något att ha brevid? man kan ju inte ha något bra förhållande då... 

Sen har vi dom som säger att dom är seriösa.. jo tack. dom tar vad dom vill ha.. sen är det tack och hej. 

(man kanske skulle gå i kloster)

..........

ANNONS
Av storm82 - 20 mars 2014 09:14

Att vara singel är ju inget som dom flesta strävar efter, därför måste man ju som singel dejta. Där ute känns det som om man är en köttbit på köttmarknaden. ibland är man eftertraktad, andra tillfällen så är det ingen som vill ha en. Sen ska man ju veta vad som lockar dom utav det andra könet, en del dejting profiler som man kommer över, har en del skrivit som en jobbannons. Även om det är på skämt, så är det ju nästan så, man ska lägga upp vad man söker, vilka egenskaper personen ska ha,  vad man förväntar sig, ja listan kan göras lång. 

Själv känner jag mig nästan som om folk tror att jag är rassist, då jag inte svarar personer med utländsk härkomst, men jag är inte intresserad, jag dras inte till dom. Det man inte tänker på i det här fallet är att det finns dom som väljer bort personer som är: överviktiga, rökare, dom som dricker alcohol, folk med barn. ja listan kan göras lång av vad man väljer bort. Men inte är man en sämre person för det...... 

Av storm82 - 19 mars 2014 07:33

Läste aftonbladet nu på morgonen, varav 3 artiklar handlar om personer som gått ner si och så mycket. Är det konstigt att det idag är en stor vikthets i i samhället. Jag själv gjorde en gastric bypass för snart 2 och ett halvt år sedan. För 8 månader sen fick jag min fibromyalgi diagnos, den diagnosen fick mig att krascha, sen dess har jag i stort sett bara orkat se till att vikten håller sig på ungefär samma nivå, även om jag skulle behöva gå ner ungefär 30 kg till. Men orken finns inte, den orken jag har går till att ta mig upp ur sängen, laga mat, ta mig till min fas3 plats. Alltså att ha en rutin varje dag, när man då läser om alla dom här som går ner i vikt på ett eller annat sätt så mår man rätt så dåligt, när folk tjattar på en om att man ska vara med och träna, man blir frustrerad, arg, ledsen. Kanske låter som en undanflykt. Men jag har inte energin, orken eller kraften. Det är det ingen som förstår. att gå med värk dygnets 24 timmar, man kan inte föreställa sig hur det är, om man inte själv har varit i den situationen. 

Så innan du dömmer någon som är "tjock" tänk ett steg längre, finns det någon bakomliggande orsak till att den personen ser ut som den gör....... 

Av storm82 - 15 mars 2014 07:17

En sak som är jobbig, det är att folk runt omkring en inte förstår hur det är att gå med värk 24 timmar om dygnet, hur dåligt man mår av att inte kunna göra vad som helst, att man hela tiden måste tänka sig för, gör man något utöver det vanliga, så kan man vara jättedålig senare. Min familj är på mig om att hitta ett jobb, Jag söker jobb varje månad, men det är inte så simpelt som dom verkar tro, eller som andra runt om en tror. fick för ett tag sen kommentaren att jag behöver ju inte uppge att jag har smärtproblem, det har ju inte en chef med att göra. Har funderat mycket på den meningen, har kommit fram till en sak. att uppger jag inte mina problem, så kan en chef utan problem sparka mig sama dag, för då har inte jag varit ärlig, utan undanhållit information. Säger man då på en intervju att man har smärtproblematik, ja då drar dom  öronen åt sig, man ser på dom hur kugghjulen snurrar. (hur mycket kommer hon vara borta? kommer det bli mycket sjukskrivning? kommer hon behöva gå hem tidigare varje dag? etc) ingen vill ha någon som inte är frisk, Någon som mig, 31 år gammal med en kropp som en 80 åring...... 

Av storm82 - 14 mars 2014 05:31

Att berätta en historia som pågår under ett helt liv är marigt, att samtidigt vara anonym är ännu svårare. Det här är ett sätt för mig att försöka gå vidare, många tänker säkert att "varför håller jag fast vid det som varit? sånt som hände för så länge sen?" jag kan inte säga varför. jag styr inte över mina tankar, vist skulle jag bara vilja kasta allt åt sidan, säga nu mår jag bra, finns inga jobbiga tankar som kommer komma upp. så enkellt är det ju inte. För er som läser, hoppas jag inte var för rörig, men som sagt, att samanfatta ett helt liv i några bloggtexter, det är inte lätt. Allt jag vill är egentligen att mina vänner och familj ska acceptera mig för den jag är. Inte för den dom vill ha mig till. även om jag vet att jag är en stor besvikelse. Bara känslan av att dom kommer och möter upp en när man suttit flera timmar på tåg, man får en kram när man möts, skulle göra så mycket. istället så sitter dom kvar i bilen. och man känner sig som en främling i sin egen familj.... 

Av storm82 - 13 mars 2014 07:16

Flytten till internatet gick bra, började i skolan. Nägra veckor in på terminen bröt jag ihop, att få kunna vara själv, inte ha en massa måsten, det var första gången jag hamna på akut psyk, fick träffa en kurator där som bara hade ett mål, att gräva i mitt förhållande till min familj, slutade alltid med att jag gick därifrån jättearg. 

Skaffade mig ett extra jobb som städerska på ett dagis, det var inte jätteroligt, men gav mig lite extra pengar, Jag klarade körkortet, stog på egna ben, åkte hem så sällan som möjligt. 

Sen kom våren, sommaren, tiden bara flög förbi. Fick jobb som personlig assistent, över sommaren, vilket jag fortsatte med under hösten och vintern. 2004 på hösten skaffa jag mig min första lägenhet. den var inte så personlig, men den dög åt mig, fick jobb på transcom, 3 mån av slit, åt mycket smärtstillande för huvudvärk och nackvärk, men det hjälpte bara för stunden. 2005 träffade jag mitt x, som fick mig att flytta ännu längre från min familj, han var så söt, rar, omtänksam. som i dom flesta förhållanden, så höll inte det så länge, när vi väl hade flyttat ihop våren 2006, så ändrade han attityd. jobbade då som vikarie inom vården, under 3 års tid så bollade jag mellan flera olika arbetsgivare och arbetsplatser, hösten 2007 sprang jag in i väggen. Jag vågade inte svara i mobilen när det var dolt nummer, jag bara grät, ville hoppa från femte våningen, men något höll mig tillbaka, I samma veva började jag med antidepresiva tabletter, gick även hos en kurator. (detta fick jag höra av mitt x, att han hade tyckt det var jobbigt när jag sökte hjälp för mina problem) Kan inte säga att stödet hemifrån var något större, gått från att vara hemhjälp hos min familj, så blev jag det i mitt förhållande med....... 

Av storm82 - 5 mars 2014 06:34

Under mina år på gymnasiet så gick jag upp mycket i vikt, min familj var inte överlycklig över mitt val av ämne, men jag kände att jag hade en egen vilja och följde den. Några saker som inte var så bra, var att jag blev spelberoende, vissa gånger vann jag, men så här i efterhand så inser jag att jag spelade bort mer än jag vann, jag var ute och festade, ett under att man kunde dricka hembränt, skulle aldrig falla mig in i dagens läge, hade vänner som knarkade, har själv aldrig testat, men en av dessa tog livet av sig, på grund av att personen hade skulder, den dagen var tung, i sammband med det, så blev en av mina vänner tvångsomhändertagen för avgitning, mådde så dåligt, men insåg sen att jag kanske hade räddat hennes liv, personen skrev brev till mig, men det visade sig att breven inte kom fram till mig, min egen far gömde breven från mig, vilket vi upptäckte snabbt, han tyckte inte att jag skulle han någon kontakt med henne. På något sätt tog jag mig igenom hela gymnastiet med fullständiga betyg, okej jag hade 2-3 ig, men jag klarade mig. 

Något som stör mig är att jag har en minnesbild på hur min uppväxt var, min familj har en annan, ställer mig ofta frågan, vems version är rätt? min där jag är djupt deprimerad genom större delen av mitt liv, eller deras där jag inte alls gjorde allt det där som har brutit ner min kropp? vems verklighet är rätt?

Studenten kom och gick, jag hade lovat att vara hemma ett år innan jag drog vidare. I slutet så flydde jag, fick höra från mina föräldrar att jag skulle aldrig klara av att ha en egen lägenhet, det tog hårt på mig, att man inte ens blev betrod med en sån sak. hela mitt liv kändes som ett misslyckande, kände att jag inte var värd ett dugg, jag var bara till besvär, jag var inte mycket mer än en piga. 

....... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se