När man tänker tillbaka på sitt liv, vilka minnen är det då som dyker upp? För mig så är det dom dåliga, dom som gör att ångesten kryper inpå kroppen, min uppväxt var väldigt ensamen, jag var den som blev tjock, den som gjorde och sa fel saker, som sen fick smisk för att jag hade gjort fel. 

Allt skulle se bra ut inför folk som inte tillhörde familjen, pappa och mormor avskydde varandra, vilket skapade en klyfta. Vi barn skulle ses men inte höras. Skulle servera kaffe och fika.

Ju mer åren gick, desto mer fick man göra hemma, skolan gick inte bra och jag var mobbad. Syrran var mer poppis än vad jag var, mina vänner drogs till henne. 

Jag blev ännu mer utanför. Sen kom man upp på högstadiet, blev inte mer vänner där, runt där jag satt var det ofta fullt med suddgummi bitar, papperstussar mm. När jag var i den åldern så åkte jag även dit för snatteri, gissa om jag kröp in när jag kom hem, fick veta att jag levde, fick inte röra mig nere på stan. Om någon fick reda på det, så skulle min far få skämmas. Skolan gick aldrig bra, hade inget läshuvud, var ju tvungen att kunna prestera lika bra som min syster, men det gick aldrig. 

Samma sommar som jag skulle börja gymnasiet till hösten, så råkade jag ut för min första olycka, okej före den gången hade jag blivit sparkad av en häst i magen, korna hade sparkat mig i ryggen, jag hade lite småskador lite överallt. Men den här gången så fick jag en grind till baksidan av en hövagn rätt i huvudet, jag slogs till marken, det började blöda och munnen smakade järn, envis som jag var så vägrade jag åka in till akuten, hade något år innan legat en hel vecka på vuxenavdelningen för blindtarmsoperation. 2 veckor senare så fick jag besöka läkaren iallafall, fick en remiss för att göra en skelletröntgen på nacken, vilket inte visade något. Sen började man i en helt ny skola, pendlade 2 timmar per dag med buss, vilket var rätt jobbigt, det hände ibland att jag var tvungen att gå till ladugården när jag kom hem på eftermiddagen, vilket jag inte märkte då var ju att man hela tiden stank lagård. Detta berättade ingen lärare för mig förräns man skulle ta studenten. Jag förstog aldrig varför dom inget sa till mig. I första ring hittade jag min bästa vän, vi var som ler och långhalm, (vi är även goda vänner än idag) en kväll när jag hade varit i lagården, korna var utsläppta skulle jag sätta tillbaka ena dörren, då blåser den andra dörren igen, och hamnar rätt ovanför min handled, återigen så kollade jag inte upp det. hade så ont så jag inte kunde stödja på den. Men ändå så lyfte man tunga säckar (mellan 30-50 kg per säck) vila vad var det? Hade jag ont, eller var trött, eller sjuk, så blev man inte trodd. då var man lat. så det var bara att bita ihop, under den här tiden så ville man bara sova. man ville inte gå upp, för man viste vad som väntade..... fortsättning följer...