Under mina år på gymnasiet så gick jag upp mycket i vikt, min familj var inte överlycklig över mitt val av ämne, men jag kände att jag hade en egen vilja och följde den. Några saker som inte var så bra, var att jag blev spelberoende, vissa gånger vann jag, men så här i efterhand så inser jag att jag spelade bort mer än jag vann, jag var ute och festade, ett under att man kunde dricka hembränt, skulle aldrig falla mig in i dagens läge, hade vänner som knarkade, har själv aldrig testat, men en av dessa tog livet av sig, på grund av att personen hade skulder, den dagen var tung, i sammband med det, så blev en av mina vänner tvångsomhändertagen för avgitning, mådde så dåligt, men insåg sen att jag kanske hade räddat hennes liv, personen skrev brev till mig, men det visade sig att breven inte kom fram till mig, min egen far gömde breven från mig, vilket vi upptäckte snabbt, han tyckte inte att jag skulle han någon kontakt med henne. På något sätt tog jag mig igenom hela gymnastiet med fullständiga betyg, okej jag hade 2-3 ig, men jag klarade mig. 

Något som stör mig är att jag har en minnesbild på hur min uppväxt var, min familj har en annan, ställer mig ofta frågan, vems version är rätt? min där jag är djupt deprimerad genom större delen av mitt liv, eller deras där jag inte alls gjorde allt det där som har brutit ner min kropp? vems verklighet är rätt?

Studenten kom och gick, jag hade lovat att vara hemma ett år innan jag drog vidare. I slutet så flydde jag, fick höra från mina föräldrar att jag skulle aldrig klara av att ha en egen lägenhet, det tog hårt på mig, att man inte ens blev betrod med en sån sak. hela mitt liv kändes som ett misslyckande, kände att jag inte var värd ett dugg, jag var bara till besvär, jag var inte mycket mer än en piga. 

.......