Flytten till internatet gick bra, började i skolan. Nägra veckor in på terminen bröt jag ihop, att få kunna vara själv, inte ha en massa måsten, det var första gången jag hamna på akut psyk, fick träffa en kurator där som bara hade ett mål, att gräva i mitt förhållande till min familj, slutade alltid med att jag gick därifrån jättearg. 

Skaffade mig ett extra jobb som städerska på ett dagis, det var inte jätteroligt, men gav mig lite extra pengar, Jag klarade körkortet, stog på egna ben, åkte hem så sällan som möjligt. 

Sen kom våren, sommaren, tiden bara flög förbi. Fick jobb som personlig assistent, över sommaren, vilket jag fortsatte med under hösten och vintern. 2004 på hösten skaffa jag mig min första lägenhet. den var inte så personlig, men den dög åt mig, fick jobb på transcom, 3 mån av slit, åt mycket smärtstillande för huvudvärk och nackvärk, men det hjälpte bara för stunden. 2005 träffade jag mitt x, som fick mig att flytta ännu längre från min familj, han var så söt, rar, omtänksam. som i dom flesta förhållanden, så höll inte det så länge, när vi väl hade flyttat ihop våren 2006, så ändrade han attityd. jobbade då som vikarie inom vården, under 3 års tid så bollade jag mellan flera olika arbetsgivare och arbetsplatser, hösten 2007 sprang jag in i väggen. Jag vågade inte svara i mobilen när det var dolt nummer, jag bara grät, ville hoppa från femte våningen, men något höll mig tillbaka, I samma veva började jag med antidepresiva tabletter, gick även hos en kurator. (detta fick jag höra av mitt x, att han hade tyckt det var jobbigt när jag sökte hjälp för mina problem) Kan inte säga att stödet hemifrån var något större, gått från att vara hemhjälp hos min familj, så blev jag det i mitt förhållande med....... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under hela mitt liv, har jag känt mig oälskad. Känslan av att inte duga för sin familj, att man inte är duktig nog, att man inte är populär eller har många vänner,  Jag har ingen högskole utbildning, Men flera andra olika utbildningar. En av dom ut...

Just nu så läser man i tidningarna om alla våldtäckter som är på festivalerna och andra arrangemang som är ute i landet. Det som får mig att fundera är, ska det verkligen behöva bli så att man måste dela upp män och kvinnor, ska inte par få kunna gå ...

Idag är en upp och ner dag, gamla bekantskaper har hört av sig, vilket var trevligt. Ikväll kom dock tankarna om livet. Vad som händer när vi dör, vandrar vi vidare, föds vi igen, har man en själ? Jag har alltid trott att man lever mer än en gång. ...

Att hela tiden få höra, "Du måste skaffa dig ett jobb" Får mig bara att må ännu sämre. Känna sig ännu mer värdelös. Högsta drömmen är att hitta mig ett jobb, ett som ger mig glädje, får mig att må bra, som kroppen orkar med. Men har hellt tappat själ...

Många är i dagens läge medvetena om fk och deras sätt att behandla personer som är sjukskrivna eller på något sätt beroende av dom, själv råkade jag ut för en chock för ett tag sen. För någon vecka sen pratade jag med en vän, som varit med om en olyc...