Att berätta en historia som pågår under ett helt liv är marigt, att samtidigt vara anonym är ännu svårare. Det här är ett sätt för mig att försöka gå vidare, många tänker säkert att "varför håller jag fast vid det som varit? sånt som hände för så länge sen?" jag kan inte säga varför. jag styr inte över mina tankar, vist skulle jag bara vilja kasta allt åt sidan, säga nu mår jag bra, finns inga jobbiga tankar som kommer komma upp. så enkellt är det ju inte. För er som läser, hoppas jag inte var för rörig, men som sagt, att samanfatta ett helt liv i några bloggtexter, det är inte lätt. Allt jag vill är egentligen att mina vänner och familj ska acceptera mig för den jag är. Inte för den dom vill ha mig till. även om jag vet att jag är en stor besvikelse. Bara känslan av att dom kommer och möter upp en när man suttit flera timmar på tåg, man får en kram när man möts, skulle göra så mycket. istället så sitter dom kvar i bilen. och man känner sig som en främling i sin egen familj....