Pratade med en kompis idag, han utbrister= Om du hade varit frisk, skulle du utan problem kunna snacka dig till ett bra jobb, tänkte på vad han sa, men så enkelt är det inte, när man inte ens via sinna kontakter kan få tag på ett jobb, att man aldrig kommer iväg på en intervju, sen är jag så väldigt nervös, när jag prratar med folk som jag inte känner, Men sen så vet han vem jag är när jag är bekväm, inte hur jag är när jag är nervös, när man ska sälja in sig hos en arbetsgivare, okej blivit erbjuden jobb på andra ställen i vårat avlånga land, dom flesta har varit telefonförsäljning, det är en sak som gör mig väldigt obekväm, snacka är jag bra på, men att sälja in en sak som jag inte tror på det är nite min grej... 

Du var min bästa vän, du var den jag alltid kunde vända mig till, sen sågs vi och det som hände hände, trodde vi skulle klara det den här gången, eftersom samma sak gick vi igenom för många år sedan, men vi båda hade förändrats. Han var far till 2 söner, jag har ett långt/dåligt förhållande bakom mig, han ville ha mer av mitt hjärta än jag var bered att ge. jag klarade inte av att vara den andra, älskar dig över allt, men vi klarade inte av situationen, 

Så mycket har hänt sen den dagen du kallade mig för missbrukare, så lång tystnad. jag vill bara höra av mig till honom, men det blir inte av, jag vågar inte då jag är rädd för att han ska avfärda mig, 

Med allt som hänt, min mor som fick canser, jag som bara blir sämre och sämre, som igår blev jag av med min fas3 plats, af stängde ner den med omedelbar verkan, en förlorade sitt jobb, blev uppsagd igår, 

Just nu vill jag bara ha honom här, som min vän, som den som är den som håller mig uppe när jag är nere, sorgen är så stor..... 

Tänk om man har så ont i kroppen så man mår illa, man ringer till vårdcentralen, men dom ber en återkomma på måndag, man ringer vidare till sjukvårdsrådgivningen frågar om man kan få en jourtid, dom säger åt en att om man inte kan vänta tills på måndag så får man söka akut. 

Man gör sig iordning, åker till akuten, man går in, får ett fint vitt band runt handleden, man sätter sig ner och väntar, efter nästan 2 timmar och nattskiftet har gått på, så går man och kollar hur man ligger till så får man svaret= du kan lika gärna åka hem. 

Det är som ett slag i ansiktet, man får ingen vård, bara för att man har kronisk värk, fast man har så ont så man funderar på att tömma varenda medicinburk, eller ta en kula i skallen, så är man inte tillräckligt mycket värd för att få hjälp. Känslan av hur betydelselös man är vid ett sånt här tillfälle, hur orken rinner av en för att man än en gång inte får någon hjälp av läkarvården. Den är obeskrivlig. 

Känslan hur alla säger till en skaffa ett jobb, börja träna, ja det är ju väldigt lätt, när man har så ont så man knappt orkar med sin situation längre, humöret är i bott, släkt och vänner orkar inte höra på en. Man är helt ensammen i världen, kämpar mot allt vad läkarvård heter. kraften är slut....