Tänk om man har så ont i kroppen så man mår illa, man ringer till vårdcentralen, men dom ber en återkomma på måndag, man ringer vidare till sjukvårdsrådgivningen frågar om man kan få en jourtid, dom säger åt en att om man inte kan vänta tills på måndag så får man söka akut. 

Man gör sig iordning, åker till akuten, man går in, får ett fint vitt band runt handleden, man sätter sig ner och väntar, efter nästan 2 timmar och nattskiftet har gått på, så går man och kollar hur man ligger till så får man svaret= du kan lika gärna åka hem. 

Det är som ett slag i ansiktet, man får ingen vård, bara för att man har kronisk värk, fast man har så ont så man funderar på att tömma varenda medicinburk, eller ta en kula i skallen, så är man inte tillräckligt mycket värd för att få hjälp. Känslan av hur betydelselös man är vid ett sånt här tillfälle, hur orken rinner av en för att man än en gång inte får någon hjälp av läkarvården. Den är obeskrivlig. 

Känslan hur alla säger till en skaffa ett jobb, börja träna, ja det är ju väldigt lätt, när man har så ont så man knappt orkar med sin situation längre, humöret är i bott, släkt och vänner orkar inte höra på en. Man är helt ensammen i världen, kämpar mot allt vad läkarvård heter. kraften är slut....