Ute i vardagen så möter man på alla dessa försäljare / rekryterare, Dom sliter i en, vill tala om att just deras erbjudande är bäst, eller att man "måste" gå med och stödja alla dessa olika sorters organisationer. Nu vet jag att dessa måste vara mer "aggresiva" i sitt sätt, annars så påverkar det ju deras löner negativt, men kan inte hjälpa att jag blir allt mer och mer negativ till dessa personer, som ska slita in en i butiker för att kolla över ens abonemang, etc. Nu är jag sån så jag har rätt bra koll på vad jag har, hur länge dom är låsta, mm. Men i vintras höll jag på att åka dit rejält på en deal med "min el", dom kom och knacka på, och la fram värsta erbjudandet, naiv som man är så tänkte man inte mer på det, tills det damp ner en räkning på 1600 från eon, då började hela rulljansen med att bryta detta avtal. Eon ville inte göra något, min el ville ha 1000 kr för avtalsbrott. efter många om och men kunde jag makulera avtalet med min el. men det fick mig till att vara mer vaksam med vad som gäller. 

Ungefär som förra veckan så ringde Telenor/Glocalnet. Började samtalet med att eftersom jag varit kund hos dom så länge, så kunde jag få en massa rabbatter, jag bara men vad intressant. Tills jag förstog att dom försökte kränga på mig en ny mobiltelefon, jag förklarade att mitt aboemmang är låst. (i 16 dagar till, vilket jag inte sa till dom) och vilket erbjudande jag hade med mitt nuvarande bolag, dom gav upp rätt fort... 

Jag resonerar så här, vill jag ha något, eller veta något så kontaktar jag dom, jag vill inte behöva bli terroriserad av dom hela tiden..... 

En ny dag, snart är det helg, är så skönt där jag är nu, då personen brevid mig med har fibromyalgi. Vi är båda överens om att det är skönt att ha någon som förstår vad ordet fibromyalgi betyder, vad det gör med ens liv, vad som gör med ens vänner och familj. 

Att planera morgondagen är inget som är lätt för någon av oss, då vi inte vet hur kroppen är imorgon. Hon själv äter inga mediciner, medans jag äter mängder. men ingen av oss mår bättre av någotdera. 

Idag har jag en dag då smärtan kommer och går, är rätt jobbigt då man är upp och ner i humöret beroende på hur mycket värk man har. 

Självförtroendet blir mindre och mindre, jag vill jobba, jag vill träna, men vet inte längre vad jag kan, känslan av värdelöshet kommer krypande hela tiden, 

Igår kom smällen. Mammas canser är inte borta. Blir ännu mer behandlingar. Så jag får fortsätta att dölja min egen sjukdom, nu tycker säkert många att jag är självisk, men vet någon hur det är när man mår så dåligt så man bara vill skjuta sig själv, men ingen orkar lyssna,. 

24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, 52 veckor om året, kommer inte ihåg längre hur det var att inte ha ont, minsta lilla sak gör hundra ggr så ont som det skulle göra på någon som inte lever med kronisk värk. 

Sen ringer pappa, ungefär som att nu ligger mamma snart för döden, men saken är den att den cansern hon har är det rätt bra odds på, det verkar bara ta lite längre tid än vad det gör för vissa andra. 

Orkar snart inte längre, har mina egna problem att handskas med, dom vet inte hur jobbigt det är att flänga hit och dit när man har ont... hur trött man blir, vilken ångest man har, för att få värre ont, nästa vecka ska jag till smärt iallafall. hoppas verkligen dom kan fixa till min medicin, så jag kan få må bättre från värken, den psykiska kan jag inte göra så mycket åt, som jag sa till min far, för att stötta min mor, måste jag ju ta hand om mig själv först...... 

sen i december så har min mor gått på cellgifter, nu har hon fått reda på att cansern är tillbaka.

Jag är nog självisk, men tycker det är jobbigt, när jag själv är "sjuk". Kan man kalla fibromyalgi för en sjukdom? Vad räknas det som? Eller är det bara en beteckning för något som läkarna inte vet vad dom ska sätta för namn på... Just nu tycker jag det är väldigt jobbigt, alla i familjen slits åt alla håll.. med tanke på min egen sjukdomsbild, så mår jag dåligt konstant... 

För 2 och ett halvt år sedan så separerade jag från mitt x, gjorde en magsäckförminskning och livet blev väldigt verkligt väldigt snabbt. 

Helt plötsligt efter nästan 7 år, så skulle jag stå på mina egna ben igen, klara mig ekonomiskt, hantera mitt nya liv, efter all skit jag hade fått ta i mitt förhållande så viste jag inte hur jag skulle klara av det. 

Men verkligheten har visat att man är starkare än man tror. Att man kan bara man vill, Jag hade gett mig tusan på att mitt x skulle få se att jag var mer värd och starkare än han någonsin skulle kunna tro. 

Sen det tog slut mellan oss, och jag flyttade till eget, så har jag inte bett om hans hjälp en enda gång, jag försökte ha kontakt med honom, men efter alla hans ideer och terror som han utöva på mig, så blockerade jag honom helt från mitt liv. Det ångrar jag inte idagens läge. Han var otrogen, inte jag, han hade fuffens för sig, han styrde och ställde och gjorde så jag tappade bort hela mig själv. Jag viste i slutändan inte vem jag var. Jag vågade inte ta några egna beslut, jag kände mig dumm och värdelös. Jag hade inget värde. Vilket han talade om för mig i sms och mail. han viste hur han skulle få en till att må dåligt.. 

Började igen drömma att få tag på ett jobb, skaffa en bil, komma iordning med livet. Jag gick ner i vikt, Läste administratin, sökte jobb, och nu sitter jag här 2 år senare och har inte kommit en millimeter åt mitt mål, det har istället kommit allt längre och längre bort. när jag gick ner i vikt, så fick jag diagnosen fibromyalgi, den dagen kracha jag. Kanske låter konstigt, men kändes som vad som hellst men inte fibro. Det är en sjukdom som man aldrig blir av med, man kan inte ha ett normallt liv, man låser in sig själv, undviker att göra vissa saker. av rädsla av att få ont. eller rättare sagt mer ont än man har idag. 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året. hitills så har jag inte haft en enda smärtfri dag, Jag har hittat tillbaka till mig själv, som jag va innan enda skillnaden är att värken blivit värre.. så drömmen om ett normallt liv, den gick väldigt fort upp i rök.... 

Satt precis och tänkte på hur enkellt det är att börja leva sitt liv via datorn, inte ute i verkligheten. Man skapar vänner, oväner, nya kontakter, hoppar över en del av dom som man inte finner något intresse av. 

En del bygger upp en hel fantasi värld, andra utåtagerar på sätt dom inte skulle våga ute i livet, man sårar, trycker ner, flörtar, elakheter utbytes, som sagt en del lever ett liv genom nätet, integrerar inte med verkligheten, andra orkar inte med verkligheten, så dom skapar sig ett bättre liv via datorn. 

Hur levde vi egentligen innan mobiltelefonerna och datoerna fans? jag klättra i träd, var ute och plocka svamp, man var till stranden sola och bada. men idag.... ja man lever sitt liv genom cyberspace... 

Idag är en rätt bra dag, börjar bra iallafall, tittar tillbaka på gårdagen, huvudet värkte, ryggen värkte, ena knät gick det som nålar igenom, fast jag inte hade någon tyngd på det. Ibland blir man bara så  trött på all smärta, man funderar på varför läkarna inte kan smärtlindra en bättre, men det kommer dom nog aldrig kunna göra. Att man beräknas som jobbig i sin bekantskapskrets känner man av hela tiden, Dom tycker man bara gnäller... Det dom inte förstår är när smärtan och tankarna tar över, så mår man så väldigt dåligt, man vill bli sedd, men ingen som orkar se en. Tankarna blir så mörka så man inte orkar med livet, men på något konstigt vis, så fortsätter man, man isolerar sig från omvärlden, man håller sig till sinna rutiner, pratar med vänner, men när man är ensam så tar allt över igen.

Tanken på att någon gång få ett eget barn, har jag i stort sett slagit ifrån mig, med den värken och alla dessa mediciner som man äter, så vill man inte skaffa ett barn. 

Men det var gårdagen, idag är som sagt en bättre dag, det hade jag inte kunnat tro igår, även om man varje gång som man får bakslag hoppas, ber till allt och inget, att man får bli bättre, slippa leva i en vardag som består av mediciner och värk. 

Som en person jag känner sa till mig igår, man kan aldrig planera morgondagen, för hur man mår idag behöver inte vara likadant imorgon.... 

Nu har det jag aldrig trodde skulle hända hänt, träffat en person som får mig att vilja spendera så mycket tid jag bara kan med den personen. 

Vi kan prata om allt, allting känns naturligt, enda som slår skugga över allt är dels min egen osäkerhet, sen hans dotter som han har på heltid, som inte verkar gilla mig, okej, har bara träffat henne en gång. men den träffen hade kunnat sluta bättre. Jag har inga egna barn, jag har aldrig dejtat någon som har barn. För mig är det en självklarhet att barnen kommer i första hand. Men känns som om det finns en stor risk att hon då petar ut mig. Vet inte hur jag ska göra....