Igår kom smällen. Mammas canser är inte borta. Blir ännu mer behandlingar. Så jag får fortsätta att dölja min egen sjukdom, nu tycker säkert många att jag är självisk, men vet någon hur det är när man mår så dåligt så man bara vill skjuta sig själv, men ingen orkar lyssna,. 

24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, 52 veckor om året, kommer inte ihåg längre hur det var att inte ha ont, minsta lilla sak gör hundra ggr så ont som det skulle göra på någon som inte lever med kronisk värk. 

Sen ringer pappa, ungefär som att nu ligger mamma snart för döden, men saken är den att den cansern hon har är det rätt bra odds på, det verkar bara ta lite längre tid än vad det gör för vissa andra. 

Orkar snart inte längre, har mina egna problem att handskas med, dom vet inte hur jobbigt det är att flänga hit och dit när man har ont... hur trött man blir, vilken ångest man har, för att få värre ont, nästa vecka ska jag till smärt iallafall. hoppas verkligen dom kan fixa till min medicin, så jag kan få må bättre från värken, den psykiska kan jag inte göra så mycket åt, som jag sa till min far, för att stötta min mor, måste jag ju ta hand om mig själv först......