Igår fick jag äntligen komma till smärtenheten, det var med både ångest och förväntan som jag gick dit. Kommer in och får träffa läkaren, där får jag förklara vilka besvär jag har, för första gången på alla dessa år, så fick jag äntligen en läkare som bryr sig, som inte mistror en när man berättar om dom dolda problemen som man har, som tror på en fast det inte syns. 

Äntligen så fick man tillbaka hoppet om att man ska kunna få tillbaka en del av sitt liv, hon konstatera att ja jag har ont, känslan av att man inte bli betraktad än en gång som en hypokondriker är enorm. Så nu har jag fått börja med plåster som ger smärtstillande direkt ut i kroppen. även om det tar ett par dagar så är det värt att testa, vi pratade också om jag skulle komma in en gång i månaden för att få någon sort ketalar fusion. (ingen anning om vad det är men det visar sig nog). Jag sa bara att jag är bered på att testa vad som helst, jag vill ha mitt liv tillbaka. 

Sen är det ju som jag redan viste och som hon bekräftade, att helt smärtfri kommer jag aldrig att bli, men man kommer förhoppningsvis kunna ta bort dom värsta topparna. 

Känslan av att det finns en ljusglimt bortom alla dessa moln är otrolig, min envishet verkar ha gett frukt, alla dessa läkare som man gått igenom, men som inte trott på en, eller som bara talat om att träning är den bästa medicinen. Nu har då två sjukgymnaster och överläkaren på smärt sagt att jag ska inte styrketräna, utan hålla mig till vardagsmotionen, så som cykling och prommenader. 

Äntligen kan man vara lite glad och kunna se en ljusglimt i framtiden med jobb och familj....