Alla inlägg under augusti 2014

Av storm82 - 29 augusti 2014 11:05

Känns så konstigt, kroppen gör ont, men inte på riktigt samma sätt, "fibrovärken" känns inte så mycket, det är mest den där värken som artrosen i ländryggen, knäna såna saker som märks och känns. Nu får man ju ta det så lungt det går, så kroppen hinner ställa om sig, på att inte hela tiden ha ont. hinna repa sig, för den vet inte något annat än att ha konstant ont 24 timmar per dygn, Smärtan var min identitet. Vad är min identitet nu då? En glad, possitiv tjej, som vill, vill ut i arbete, vill träffa en partner, vill ha ett "normalt" liv. 

En dröm är att få barn, en dröm jag petat under stolen då värken och medicinerna varit på tok för mycket, tankarna på hur mediciner kan skada ett barn, har gjort mig mörkrädd. 

Jag hoppas, hoppas så evinerligt, att jag ska få fortsätta behandlingen, få fortsätta att må bra. Bli gamla mig. Utan värk, utan en massa depressioner. Märker att dom inte är lika djupa just nu, Ska bara få ordning på kroppen, den sparkar bakut just nu, då den inte kan identifiera sig med smärtan, så alla system är igång på en gång just nu............

Av storm82 - 27 augusti 2014 10:55

Träffar en helt underbar kille med jämna mellanrum, mår så bra i hans sällskap, men det stora molnet på himlen är att hans dotter inte verkar gilla mig, har träffat henne en gång, och då gömde hon sig på sitt rum. 

Efter det så kan han bara erbjuda mig tillfälliga möten, som hon inte vet om. Verkar som om han inte vågar berräta för henne att han fortfarande träffar mig. Jag vill mer, gillar verkligen den här personen, men den stora frågan är, ska jag vänta på honom? ska jag fortsätta ge honom bit efter bit av mig själv? mot det lilla han ger mig tillbaka? snackar lite löst med andra män, men vågar inte riktigt, dels så har karlar börjat skrämma mig, sen vet jag ju inte hur det här ska fortsätta. så jag står vid mitt vägskäl, vågar inte påbörja en resa åt någotdera håll...... 

Av storm82 - 21 augusti 2014 16:19

Mörkret sluter sig, kylan sprider sig i kroppen, viljan att fortsätta försvinner. Ofta funderar jag på vad jag gjort, vilka hemskheter har jag utfört i mina tidigare liv? för att leva det liv jag lever idag... 

Känns som om jag är oförmögen att älska, ingen av mina före detta har jag verkligen älskat, jag har tyckt om, jag har varit förälskad, men aldrig älskat. Jag är fyld av mörker, jag har hatat, jag har avskytt, varför har jag lättare för det mörka, för smärtan, för ensamheten? 

Jag är inne på mitt trettioandra år, vad har jag genomfört under mina år? Jag var med om min första olycka när jag var 15, jag har varit deprimmerad så länge jag kan minas, Hela min skolgång var jag mobbad, Jag var alltid den som gjorde bort mig, den som sa fel saker, den som fick panikångest så fort man sagt eller gjort något som kunde vara fel. jag "flydde" från min familj när jag var 19, flyttade till en ny stad och studerade något som jag idag inte har någon användning för. 

Hade några korta förhållanden, men dom krachade rätt snabbt. Sen träffade jag den "rätta" trodde jag då. Under nästan 7 år, fick han mig att ta bort bit efter bit av den som var jag. Den som verkligen var jag. För sju år sen gick jag in i väggen, pga det jobb jag hade, satt på balkongen på femte våningen och funderade på att hoppa, kunde gråta åt en tecknad film, Jag gick igenom kuratorer, kbt ja allt. När jag sen kom på mr right med att vara otrogen, så var det jag som varit det, det var mig det var fel på, Men det hårdaste slaget kom när han sa att han tyckte det va jobbigt när jag sökte hjälp för minna problem. Det var nog där jag bestämde mig för att när separationen var över aldrig mer be om hans hjälp. Efter det litar jag knappt på män.

Så efter korta drag, här står jag idag, med ett liv som känns kast, ensamen, med en familj som inte orkar bry sig. Vara den starka för dom i min familj som inte har det bra. men vem lyfter mig???????

Av storm82 - 20 augusti 2014 20:34

I måndags var det dags för första dropp behandlingen, Var så nervös innan, hur skulle det gå till? vad är det för medel man kommer få? mm.. Så jag gick dit med sprängande huvudvärk.

Får lägga mig ner på en säng, dom kopplar upp mig till ekg, puls, blodtrycksmätare. gillar ju inte nålar, men det fick gå. mådde inget vidare av själva behandlingen, misstänker att det dels berodde på att ämnet som är ett narkos medel. Dom två gånger som jag har blivit sövd, så har det inte gått så bra efteråt. fick även medel som var lugnande, mot hallucinationer. allt som allt så tog det nästan 3 timmar. Även om man mådde illa, fick en otäck känsla i kroppen och huvudet, så är jag förväntansfull över hur kroppen kommer reagera efter ett par behandlingar. Kommer man bli av med dessa smärttoppar? 

Igår mådde jag hyfsat, folk runt mig tyckte jag lät piggare, såg piggare ut, jag kände mig gladare, men var sliten efter behandlingen. Sen kom eftermiddagen, med den kom värken, man kanske skulle ta det lite lugnt dagen efter, så kroppen får anpassa sig. 

Inatt så började myrkryppet i hela högersidan. oftast brukar det hjälpa med en väldigt varm dusch, men icke sa nicke den här gången. till slut lyckades jag somna iallafall. 

Den här dagen har inte varit lika rolig, då jag slutat med plåstren, så har jag knappt någon smärtstillande medicin alls att ta vid behov, men det är bara att bita ihop. Fast på måndag är det dags igen, med illamående, hallucinationer mm. 

Tänk vad gör man inte för att få tillbaka sitt liv från smärtans klor........ 

Av storm82 - 12 augusti 2014 17:19

Blir bara mer och mer ledsen, känner att det blir mörkare runt mig, måste bära min smärta, mina bekymer, min familjs bekymer, knäna sviktar, man tappar orken, styrkan, kraften. 

Jag avskyr att leva med den här depressionen. har gjort det i hela mitt liv. alltid känt mig som den som står vid sidan av, den som alltid har gjort fel, var aldrig bra i skolan, jag blev tjock och orkar inte ens gå ner i vikt nu, har gått upp en del sen jag gick ner i vikt efter gastricbypass operationen. Känner mig misslyckad. Funderar varför just jag, varför ska jag fortsätta, vad har jag för syfte. 

Är mitt syfte att må dåligt, att ha värk 24 timmar om dygnet, att inte veta hur det är att älska eller bli älskad. 

Jag kämpar varje dag, kämpar för att få bli frisk, få må bra. men tappar allt eftersom orken, Varför fortsätta kämpa????

Av storm82 - 11 augusti 2014 15:41

Sitter och funderar. Vart tog mitt liv vägen? Vad hände allt eftersom tiden gick? Vem har jag blivit? Varför just jag?

Funderingarna är många, känner mig rastlös, förtvivlad, depprimerad, vilsen, Jag vet vad jag vill, men kroppen vill inte det jag vill. Bara att stäa lilla lägenheten tar helt slut på mig. Man har isolerat sig allt eftersom tiden går mer och mer, livsgnistan försvinner mer och mer, känner att jag håller på att tyna bort, för ingen ser mig, ser mitt lidande, ser alla bekymmer, mer och mer varför sparar du inte, varför går du inte ner mer i vikt, varför skaffar du dig inte ett jobb............. 

När kroppen inte vill och hjärnan lägger av, vilken är då utvägen???????

Av storm82 - 10 augusti 2014 17:19

Humöret är i bott. Samma visa som vanligt, två veckor kvar, i stort sett noll på kontot. Var på jobbintervju i fredags, men gick inte vidare, Min mor ringde idag, helt enkelt frågar hon om varför jag inte har några pengar kvar, ja man blir ju inte rik som arbetslös, 

Värken och oroligheterna att aldrig ha pengar gör att jag mår så dåligt så jag i stort sett vill ge upp, vill inte kämoa mer snart. vad finns det att kämpa för? livsgnistan försvinner med jämna mellanrum., jag vet att det finns dom som har det värre än mig, men min situation är dålig nog för mig, jag vill få tillbaka mitt liv, få känna mig speciell, få känna mig älskad, att få någon att luta sig mot när det stormar, är trött på att klara allt själv, att få höra hur värdelös man är att man inte hittar ett jobb, att man får rycka upp sig, fast att man knappt kan skriva med en penna vissa stunder. för att värken i handen gör att all kraft försvinner. Jag vill, men hittar inte orken..... 

Av storm82 - 6 augusti 2014 19:44

Min syster ringde precis, hon hade varit med mamma till läkaren. började fråga ut mig om intervjun jag ska på på fredag, då allt har gått så fort, hade jag inte hunnit läsa på om yrket och om själva företagt. så mycket som snurrar i skallen just nu.

Sen börjar hon ifrågasätta om jag får flyttbidrag, varav jag säger att ja, men jag tänker pendla om jag skulle få jobbet, då börjar hon ifrågasätta hur lång tid det tar att pendla, och om jag förstår att det är en halvtidstjänst bara i pendling. 

Tror hon jag är dum eller?? som vanligt blir man idiotförklarad. så trött på allt det där.. att hela tiden bli nedvärderad..... 

Skapa flashcards