Mörkret sluter sig, kylan sprider sig i kroppen, viljan att fortsätta försvinner. Ofta funderar jag på vad jag gjort, vilka hemskheter har jag utfört i mina tidigare liv? för att leva det liv jag lever idag... 

Känns som om jag är oförmögen att älska, ingen av mina före detta har jag verkligen älskat, jag har tyckt om, jag har varit förälskad, men aldrig älskat. Jag är fyld av mörker, jag har hatat, jag har avskytt, varför har jag lättare för det mörka, för smärtan, för ensamheten? 

Jag är inne på mitt trettioandra år, vad har jag genomfört under mina år? Jag var med om min första olycka när jag var 15, jag har varit deprimmerad så länge jag kan minas, Hela min skolgång var jag mobbad, Jag var alltid den som gjorde bort mig, den som sa fel saker, den som fick panikångest så fort man sagt eller gjort något som kunde vara fel. jag "flydde" från min familj när jag var 19, flyttade till en ny stad och studerade något som jag idag inte har någon användning för. 

Hade några korta förhållanden, men dom krachade rätt snabbt. Sen träffade jag den "rätta" trodde jag då. Under nästan 7 år, fick han mig att ta bort bit efter bit av den som var jag. Den som verkligen var jag. För sju år sen gick jag in i väggen, pga det jobb jag hade, satt på balkongen på femte våningen och funderade på att hoppa, kunde gråta åt en tecknad film, Jag gick igenom kuratorer, kbt ja allt. När jag sen kom på mr right med att vara otrogen, så var det jag som varit det, det var mig det var fel på, Men det hårdaste slaget kom när han sa att han tyckte det va jobbigt när jag sökte hjälp för minna problem. Det var nog där jag bestämde mig för att när separationen var över aldrig mer be om hans hjälp. Efter det litar jag knappt på män.

Så efter korta drag, här står jag idag, med ett liv som känns kast, ensamen, med en familj som inte orkar bry sig. Vara den starka för dom i min familj som inte har det bra. men vem lyfter mig???????