Nu har det gått ett litet tag sen sist, mycket händer i mitt liv. Har känt av värken mer i axlarna som strålar ut i armarna. Pratade med smärt, så nu ska jag in på en ny behandling på torsdag istället. 

Har även träffat en ny, men börjar fundera på om jag är kappabel till att känna känslor, han är helt underbar, jättesöt, men jag kan inte känna att jag är kär, förklarade för honom hur jag tänker/känner när vi sågs igår. Han hade förståelse, men ville att vi skulle umgås iallafall och att vi inte har någon brådska. Hoppas han har det där tålamodet man kan behöva ha med mig.....  

Valet i år verkar mest handla om barn, ungdommar och pensionärer. Men vart har vi som är vuxna arbetslösa tagit vägen? Eller vi som har någon form av sjukdom?

Känner mig allt mer och mer mellan stolarna, jag kan inte få bostadsbidrag, för jag är över 29 år gammal och har inga barn. Jag kan inte få extrahjälp av arbetsförmedlingen, för jag är inte ungdom, eller lever på socialen. Jag har fibromyalgi, men är inte tillräckligt dålig då det inte syns varken ut eller invändigt.

Så en liten fråga ställer jag mig själv. Vad har dessa politiker som slåss om min röst, tänkt att göra åt oss som hamna i det köra moment 22? Vi som vill vara friska, kunna arbeta, ha ett drägligt liv. Men vad vet jag, jag är ju varken ungdom eller pensionär. Varför ska dom bry sig om mig??????

I fredags kom det upp att min fas3 plats skulle anställa 3 st internert, Alla som ville fick lämna in ansökan. Vilket jag gjorde, Sen kommer chefen och pratar med mig innan jag skulle gå hem, det hon hade att säga gjorde mig väldigt ledsen. Ja men hur kommer du att klara det med din värk? Vi måste ju se upp med sjukskrivningar etc, 

Jag blev så ledsen, för efter ungefär ett halvår, med inte en enda sjukfrånvaro, så oroar dom sig fortfarande över om jag ska klara av att jobba eller inte. Sen att man tappar inspirationen när man är där dagtid, det tycker jag är en annan sak, man går till sin plats, man känner att det man gör inte gör någon nytta. 

Nu har iallafall luften helt gått ur mig. om inte ens min fas3 plats där dom känner mig, vill ha mig, vem vill då anställa mig som har en massa smärtproblem? 

Är det konstigt att man känner sig helt värdelös? 

Män har börjat skrämma mig, det verkar som om man bara duger för en sak, det vill säga sex. När man är där ute på dejtingsidorna, så kan det börja bra, men ju mer man pratar med dom, så är det inte ovanligt att det väldigt snabbt kommer in på vad man gillar, hur stora bröst man har, och ibland dimper det även ner en liten bild på deras stoltaste kroppsdel. 

Har börjat fråga mig själv om jag inte är värd mer än dessa karlar som bara tänker med det nedersta huvudet. 

Eller är det bara jag som har otur? 

Det är också väldigt vanligt med män som har både flickvän/sambo/fru och barn, varför stannar folk kvar i något om man måste vara otrogen? 

Är så trött på dessa så kallade män, som bara vill ha sex, sen dra vidare till nästa, jag vill med träffa någon som älskar mig för den jag är. trodde jag hade en, men det satte dottern stopp för, så nu träffas vi i smyg, Men hur länge ska man stå ut med det? så länge dottern sätter sig på tvären så lär det ju inte bli mer iallafall.......