Förra veckan ringde telefonen, Hon är borta, det var våran x som är död, (gråten satt långt ner i halsen) Samtalet som kom förklarade att min vän, min extra mamma, min gamla granne hadde hittats död, liggandes ensam i skogen, (fick reda på igår att stora kroppspulsådern hade brustit). Min familj som aldrig träffat  den här personen, verkar inte förstå, förstå min sorg, min vilja att gå på begravningen, förstå min saknad. Varför får inte jag sörja? Ska jag vara stark i alla väder? Bära allas problem på mina axlar? Jag orkar knappt med mitt eget liv, men ändå så vänder sig alla till mig, sen när jag behöver få gråta ut, då får man kalla handen. Personen som gick bort förra veckan, var ett stort stöd i mitt liv, hon tröstade mig när jag kom mitt x med att vara otrogen, när värken tog över mitt förstånd, när min egen familj vände mig ryggen. Kommer sakna dig så extremt mycket, trösten är att du inte behövde lida och att himlen har fått en ny ängel..... <3