M= Du måste ju skaffa dig ett jobb.

J= Söker ju jobb varje månad, kommer ju inte ens på intervju.

M= Ja men du får väl söka som städerska eller vad som helst.

J= Nu skämtar du väl? Ska jag jobba som städerska? Jag orkar ju knappt städa min lilla lägenhet, med min värk, sen skulle ju aldrig ryggen orka, 

M= Men du kan ju inte fortsätta så här.

J= Tror du jag vill ha det så här?

Detta var ett samtal mellan min mamma och mig i telefonen för ett litet tag sen, känner mig så ledsen, att dom tror att jag orkar allt som jag gjorde för 10 år sedan. Men då hade jag ingen artros i ländryggen, fibromyalgi på 16 av 18 punkter i kroppen, kronisk värk 24 timmar om dygnet. 

Vad är felet? Varför är det värre för alla andra, än för mig? Ryggen värker även nu när jag sitter på en skrivbordsstol, som är specialbestäld, vid ett skrivbord som är i bra höjd. Käns som om jag är en enda stor besvikelse för min familj och släkt. För på något vis så kan dom inte acceptera att jag har en kronisk sjukdom, dom är aldrig nöjda med mig. Och nu till helgen så ska jag ner till dom, får väl göra det bästa av situationen......