Alla inlägg under november 2014

Av storm82 - 25 november 2014 09:08

Jag har märkt att många (även jag) gör nästan vad som helst för att inte behöva leva i ensamheten. Men någonstans måste ju gränsen gå, Vad är man bered på att stå ut med, bara för att slippa vara själv? Vad är man bered att göra? Vilka uppofringar kan man göra?

Jag har nästan gjort allt för dom som jag har varit tillsammans med, jag har gett upp mig själv, mina tankar, min självständighet. Ja det som gör mig till mig. Jag har lovat mig själv att att aldrig mer ändra mig själv för någon annans skull, vist vissa saker kanske man vill ändra på. men jag kommer göra allt för att inte förlora mig själv. Inte låta någon styra mina tankar, inte låta någon få makten att säga åt mig hur jag ska klä mig, vilken frisyr jag ska ha, hur jag ska se ut, vilka vänner jag ska ha. Jag är jag, försök inte göra mig till någon som jag inte är......... 

Låt ingen ta din personlighet, självständighet, det som är du, bara för att du inte vill vara själv....... 

ANNONS
Av storm82 - 20 november 2014 08:56

Ibland vill man bara vara ifred, även om man sitter på en plats med en massa folk runt sig, men det är inte ett jobb, det är en "förvaring". Ibland känner man inte för att prata, eller vara social. Men detta ser inte dessa person, dom är helt omedvetna om att när man har hörlurarna i öronen, spelar musik, att man kanske inte vill vara den som hjälper till med allt, som ska svara på frågor, Känner bara att snälla låt mig va ifred. Låt mig vara i min bubbla, låt mig lyssna på min musik. Gå och fråga någon annan och tjata inte på mig. Låt mig vara ifred. Låt mig få deppa ifred. Låt mig få vara i min lilla bubbla, av sorg och ensamhet. För när det väl gäller så är det ändå ingen som finns där för att plocka upp mig när jag fallit ner......

ANNONS
Av storm82 - 17 november 2014 09:14

Så stod det i smset som jag fick i lördags, Misstänkte att något var fel, då han helt plötsligt ville vara själv flera dagar i sträck, men slog bort det som paranoia. Att det var min hjärna som var helt åt väggarna skruvad. Men det visade sig att känslan var rätt. Sen att göra slut i ett sms, hur lågt är inte det. man är ju ingen tonåring längre... Men men, så jag svarade med att han hade sårat mig, att jag ville ha tillbaka mina saker, när han kom förbi med dom igår, så vågade han inte titta mig i ögonen. Knappt han kunde titta på mig alls.

Men ska träffa en gammal vän under veckan, glömma den personen som jag trodde var "the one, mr right". För antagligen så fins inte "HAN" för mig....... 

Av storm82 - 14 november 2014 09:45

Även om det hände bra saker i mitt liv, så har min hjärna sitt eget liv. Igår var jag på en anställningsintervju, men nämnde inget om mina problem. men kändes bra. 

Har världens underbaraste pojkvän. Men bara för att han vill va själv ibland, inte skickar sms hela tiden. Så blir jag osäker på honom. Känns som om mitt x sabba min skalle rätt bra. Försöker verkligen, vill verkligen, men den tiden har satt sina spår.... 

Idag är en låg dag, 4 kr kvarpå kontot, en vecka kvar innan man får pengar. vill inte behöva be min syster igen. Kan aldrig hitta på något, för då går det inte runt.

Varför har vissa det så bra och andra känner att man knappt har en enda ljusglimt i tillvaron.......... 

Av storm82 - 11 november 2014 08:41

Igår tog jag itu med sjukgymnastiken igen, tänkte för mig själv att jag är där en omgång per år. När jag sitter och väntar, så ser jag att min gamla granne är där. Frågade henne om hon hade hört när begravningen för våran vän som dom hittade i skogen avliden skulle vara, det visade sig att det inte är möjligt för mig att delta, vilket gör mig otroligt sorgsen. 

Idag så har jag otroligt svår värk i lederna och humöret är nere i botten, känner mig ledsen, deppig, värken tar verkligen bort all energi som man skulle kunna ha, man försöker le, för utåt märks det inte hur ont jag har, jag ser inte sjuk ut, smärta märks ju inte, syns inte på några röntgenplåtar, man har inget gips runt något ben eller arm, inga bandage, som täcker en stukning, eller plåster som hindrar ett sår från att blöda. 

Min mor som jag ofta hamnar i konflikt med, har sårat mig igen. "du var ju så söt när du var smalare" Duger jag inte nu då? är det inte en mors plikt att älska sitt barn hur det än ser ut? När jag frågade om min brors problem med magen kunde bero på saker som hände när han var sju, så får jag ett argt "ähh" till gensvar, sa till henne att det är väldigt nervärderande. Så fort man säger något som hon inte "gillar" så kommer det där (ursäkta) jävla "ähh". 

Men nej det var inte nervärdernade enligt henne. Blir så trött på min familj, vill bara att dom ska förstå. 

Men man får väl bita ihop idag. Göra så gott man kan, även om värken tar allt vad livslust och energi heter från en. Är det så här resten av mitt liv kommer se ut som?????

Av storm82 - 5 november 2014 09:07

Har varit ute och rest ett par dagar, en sak som jag inte kan sluta tänka på, var när en vän sa till mig att: Man vet aldrig vad som händer bakom hemmets stängda dörrar. 

Denna kommentaren kom efter att min systers sambo frågade mig hur det hade tagit slut mellan mig och mitt x, jag tänkte mig inte för utan berättade. Senare får jag veta att han hade börjat bråka med henne om det efter att jag hade gått ut för att röka. Känner igen det där. Det som inte andra ser, det fins inte. eller vad ska man säga?

Den här personen är en av dom falskaste jag har träffat. Trevlig, självklart, ett fint leende ja. jobb, ja. han har allt, han har även slagit klorna i min syster. som är gravid med hans barn. Vilket han har ifrågasat om det verkligen är han som är pappa till barnet. Allt detta pga att min syster pratade med en kille dom första veckorna när dom träffades. 

Varför ska man då bli ihop, flytta tillsammans, skaffa barn?

Vad finns det att egentligen bygga på i det här läget? Många tror ju att den bråkande partern ska lugna ner sig när det är barn på g. Men inte den här. 

Själv levade jag för några år sedan ihop med en väldigt manipulerande mäniska, ja jag trodde jag älskade honom, men linjen mellan hat och kärlek är väldigt tunn. 

Han bröt ner mig allt eftersom tiden gick, min mor frågade mig, "varför säger man då älskling till en sån person?" Jo för man tror man måste behålla fasaden uttåt. Man kan ju inte låta någon tro att man än en gång har misslyckats. För personen som man är tillsammans med, den har gjort att man inte längre tror att man kan klara sig själv, hur ska man klara sig utan den personen som säger sig älska en, som tar hand om en, som ser till att man har allt?? (trodde man då). 

Tog mig 3 år att våga gå in i ett nytt förhållande, Nu har jag träffat en helt underbar kille, en som drar mig till vansinne med jämna mellanrum, då jag är så osäker på både honom och mig, nu märker jag hur illa mitt x gjorde mig, hur min tro på karlar skaddades i samband med hans svek. Men jobbar med mig själv varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. För den här vill jag verkligen inte mista....... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se