Alla inlägg under februari 2015

Av storm82 - 28 februari 2015 17:21

Idag är inte livsgnistan så hög, jag har börjat tröttna på att kämpa hela tiden, Fick ett nytt bakslag häromdagen, efter att ha bråkat med sköterskan på vårdcentralen i tisdags så fick jag en läkartid, hade ett tryck över bröstet, gjorde ont när jag andades, hon ville först inte ge mig någon tid, men fick träffa en läkare som var jätteduktig på jouren, när hon hade kollat lungorna och hjärtat så visade proverna ingenting, så jag fick åka hem. 
På Onsdagen så mådde jag ännu sämre, redan kvällen innan så gjorde det ont när jag försökte äta, gick inte att få i sig något så efter att ha suttit på en arbetsintervju och sen umgåts med en kompis, i väntan på att min skjuts skulle åka tillbaka till stan, så ringer jag 1177 på vägen hemåt, förklarar mina symptomer och mina mistankar. Fick rådet att åka hem och dricka ljummet vatten med grädde till, eller ljummet vatten och havegryn, för att lugna magsyrorna, jag stog på mig, och sa att det högg till när jag försökte att äta. så efter många om och men så sa hon att ja jag kunde ju åka till akuten, men där skulle jag bara bli undersökt och smärtlindrad sen få åka hem och ringa vårdcentralen dagen efter. Så dom fick undersöka mig där. Till det intressanta hör ju då att jag vart inlagd, då jag inte svarade på "medicin cocktailen" som dom blandade åt mig. Senare på kvällen fick jag göra en kontraströntgen som tog hårt på mig. Den visade inget. men det hadde jag inte förväntat mig heller. På rummet där jag låg fanns det en patient som började kasta saker för hon inte fick dom mediciner som hon krävde.. tyckte synd om natt personalen. själv mådde jag skit, men det var bara att bita ihop, på torsdag förmiddag så gjorde dom en gastroskopi på mig, som var så hemsk så jag grät efteråt, men som jag hadde mistänkt, Det var magsår. Under alla dessa behandlingar, alla tester så hadde jag bara personalen på avdelningen som stöd. när min mor ringde en timme efter gastron och hon ifrågasatte värför jag låg och vilade när klockan var halv ett på dagen, tappade jag sugen totallt. Men nu får jag behandling för mitt magsår. Men hur mycket mer ska man orka kämpa mot vården som tror man är en hypokondriker, och familjen som man inte känner stöd från. Har tappat lusten totallt.... 

ANNONS
Av storm82 - 11 februari 2015 09:19

Men vad då? du ser inte sjuk ut, du ser inte ut att ha ont, men kom igen nu, träna så mår du bättre, ut och rör på dig så kommer det släppa..... Dom allvetande kommentarerna som man får är många, nedtryckande. Om man tror att dessa kommentarer puschar någon som har en kronisk sjukdom, så tror man fel, fråga istället, hur är det idag, även om personen kanske säger att allt är bra, så vet den att den är sedd.

Oförståelsen sitter hemskt nog även hos dom som jobbar inom vården, Förra året hade jag en läkare som sa till mig att jag skulle träna så skulle jag må bättre,, men jag kunde ju välja att ligga hemma och gråta istället. Som om jag gillar att ha ont, inte veta vad för jobb som min kropp klarar av, och nej, jag kan inte jobba som städerska, som vissa har lagt fram som förslag. ej heller inom vården, då ryggen är hellt paj.

Dom vet inte hur mycket det sätter sig på psyket att behöva kämpa mot dessa fördommar, oförståelsen, okunskapen, att ha ont varje dag, Jag sover på nätterna, men jag drömmer mardrömmar känner mig aldrig utvilad. känner mig ensamen, då folk inte orkar, jag är en belastning för min omgivning, ibland funderar man på om världen inte skulle vara bättre utan en. Men jag skulle aldrig (inte nu i alla fall) göra något, då jag inte vet vad jag missar. Vill bara att världen och folk runt omkring mig ska förstå, ska acceptera mig för den jag är, jag är sjuk, vill inte vara sjuk, men kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör för att försöka leva ett så bra liv som jag kan leva......

ANNONS
Av storm82 - 4 februari 2015 09:46

Höjdpunkt på länge var igår.

Åkte till sjukhuset, gick till avdelningen som jag skulle till. möts upp av sjuksköterskan som har hand om mig. (har alltid samma sköterska) går till rummet, lägger mig på sängen, sköterskan börjar med att sätta dropnålen, är inte förtjust i nålar men det är hon som tur är väldigt medveten om. det går efter ett tag när jag slappnar av. Sen börjar hon koppla upp mig mot EKG, puls och blodtryck, som vanligt käns det som om blodtrycksmanchetten försöker "klämma" av mig armen, under tiden så stämmer hon av med mig om hur livet är i allmänhet, hur det varit sen vi sågs sist. på några minuter får hon en bild av hur tillvaron har varit och är. Sprutar in lite medel som ska hämma dom värsta hallucinationerna. Kopplar upp mig mot sprutan som ska ge mig behandling i 30 min, sätter igång maskineriet. Börjar känna hur det börjar bli lite luddigt, hur kroppen slappnar av, även om jag får lite ont i huvudet, så börjar det kännas lite bättre. snart så känner jag hur det känns som om kroppen flyter, den slappnar av, spänningarna försvinner, även om medlet gör att jag inte klarar av att ha ögonen öppna och jag bara svamlar när jag pratar, så är det otroligt skön känsla samtidigt, känslan att få släppa allt för en liten liten stund. Få bli lite ompysslad, hur kroppen får avlastning. Inte behöva ha ont. Även om det är för den lilla lilla stunden, så är det otroligt skönt. Sen när medlet har tagit slut, börjar man sakta men säkert återkomma till verkligheten, kroppen börjar göra sig påmind, hallå här är jag, snart har det gått en timme, men det känns som 10 min, tänk att en sån liten stund kan avlasta så mycket... få en att må lite bättre för en kort kort stund....

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se