Idag är inte livsgnistan så hög, jag har börjat tröttna på att kämpa hela tiden, Fick ett nytt bakslag häromdagen, efter att ha bråkat med sköterskan på vårdcentralen i tisdags så fick jag en läkartid, hade ett tryck över bröstet, gjorde ont när jag andades, hon ville först inte ge mig någon tid, men fick träffa en läkare som var jätteduktig på jouren, när hon hade kollat lungorna och hjärtat så visade proverna ingenting, så jag fick åka hem. 
På Onsdagen så mådde jag ännu sämre, redan kvällen innan så gjorde det ont när jag försökte äta, gick inte att få i sig något så efter att ha suttit på en arbetsintervju och sen umgåts med en kompis, i väntan på att min skjuts skulle åka tillbaka till stan, så ringer jag 1177 på vägen hemåt, förklarar mina symptomer och mina mistankar. Fick rådet att åka hem och dricka ljummet vatten med grädde till, eller ljummet vatten och havegryn, för att lugna magsyrorna, jag stog på mig, och sa att det högg till när jag försökte att äta. så efter många om och men så sa hon att ja jag kunde ju åka till akuten, men där skulle jag bara bli undersökt och smärtlindrad sen få åka hem och ringa vårdcentralen dagen efter. Så dom fick undersöka mig där. Till det intressanta hör ju då att jag vart inlagd, då jag inte svarade på "medicin cocktailen" som dom blandade åt mig. Senare på kvällen fick jag göra en kontraströntgen som tog hårt på mig. Den visade inget. men det hadde jag inte förväntat mig heller. På rummet där jag låg fanns det en patient som började kasta saker för hon inte fick dom mediciner som hon krävde.. tyckte synd om natt personalen. själv mådde jag skit, men det var bara att bita ihop, på torsdag förmiddag så gjorde dom en gastroskopi på mig, som var så hemsk så jag grät efteråt, men som jag hadde mistänkt, Det var magsår. Under alla dessa behandlingar, alla tester så hadde jag bara personalen på avdelningen som stöd. när min mor ringde en timme efter gastron och hon ifrågasatte värför jag låg och vilade när klockan var halv ett på dagen, tappade jag sugen totallt. Men nu får jag behandling för mitt magsår. Men hur mycket mer ska man orka kämpa mot vården som tror man är en hypokondriker, och familjen som man inte känner stöd från. Har tappat lusten totallt....