Den här veckan ska jag fixa med dom sista papprena, detta betyder att jag kommer börja jobba igen, livrädd är jag, det är helt klart, har inte jobbat på nästan 7 år och med all värk i kroppen som jag har, så tvivlar man, men jag är helt inställd på att göra ett bra jobb, visa dom att jag vill och kan. 

Jag ser min dröm om en ny och bredare säng bli verklig, Även om det blev en del oväntade utgifter förra veckan då jag vart tvungen att låna pengar av min syster då min katt blev dålig, nu har han fått medin och repar sig fort, han tycker ärligt talat att jag ska gå upp klockan 5 på morgonen och ge honom frukost. 

Nu ser jag fram emot att påbörja ett nytt kapitel i mitt liv och se vad som händer på detta kapitlet....... 

Nu börjar det här kapitlet att nå sitt slut, För häromdagen så fick jag ett samtal om jag var intresserad av tjänsten som jag var på intervju för för två veckor sedan, Även om den är på 75% sa jag gladeligen ja. 

Så väntar på lite papper sen är det bara att tuta och köra. Jag är nervös, har inte jobbat på snart 7 år, tankarna snurrar i skallen, som kommer jag klara av det här? Sen så vet dom inte om mina problem, men till mitt försvar så frågade dom mig inte om det. Och min sjukdom gör ju mig inte mindre värd som mäniska. Men livrädd det är jag. Vill göra bra ifrån mig, visa att dom kan lita på mig som person, Men jag tror på mig själv, tror att jag kommer att klara det. Det måste jag, för jag vill så gärna påbörja mitt nya kapitel...... 

Man sitter i sitt hörn på sin fas3 plats, även om man försöker stänga av hörseln, men det går inte alltid, det intressanta är vilket skitsnack som dom snackar runt omkring. Didkuterar folk som inte är närvarande, vad ditt och datt sa eller gjorde. 

Suck, tänk om dom la ner lika mycket energi på sina egna liv. Finns ju ett bra talessätt. "Bry dig om ditt och skit i andra" Håller mig rätt neutral när det kommer till det där med att diskutera andra. om det inte rör sig om något som är possitivt. Det är ju en annan sak att diskutera. 

Sen är det dom där negativa vibbarna som man känner av hela tiden, Jag är ju så extremt känslig när det kommer till andras energier. 

Men i vilket fall som helst, ord som förvaring, vuxendagis, etc etc det blir jobbigt att lyssna på i längden, känner hur jag drar mig allt mer och mer inom mig själv. Jag vill inte hamna i deras intriger. Är det någon som jag säger rätt ut vad jag tänker känner eller har på hjärtat så är det till personalen som jobbar här,, dom har ju i vilket fall som helst tystnadsplikt. tack gode gud för det. För snart får jag ett psykbryt och stryper någon,, (skämt och sido)...... 

Förut hände det något intressant. Bara för att jag inte svarade på ett meddelande från en kille som var 7 år yngre än mig och med utländsk härkomst. Så blev jag kallad för rasist. 

Jag är deffenetivt inte rasist, Men dejtar inte invandrare då jag dels inte tror på kulturkrockar och inte dras till dom. 

Men den här personen menade att med tanke på att jag inte visade respekt då jag inte svarade på hans meddelande så var jag just rasist. Att han sen kallade mig för bitch och bad mig dra åt helvete. Att han bor i sverige, inte kan språket och sen inte visar mig som svensk kvinna någon respekt.. vad ska man klassa det som? 

Känns som vad man än gör, säger eller tycker och tänker idag, som inte passar dom som kommer från andra länder. så får man rasist upptryckt i ansiktet. Nu säger jag inte att alla är likadana. Men det finns en del. Som den gången då min lillebror som den gången han råkade illa ut var 13 år gammal (två år sedan) Han nickade en hälsning till två killar som inte var svenskar. Vad fick han för det? Jo en rak höger. 

Börjar bli så trött på att man ska tassa på tå för att man inte ska såra någons känslor. Men hur är det med våra känslor då? Ska vi verkligen behöva stå ut med att bli kallade horor, rasister, etc för att man är en stolt svensk?

Frågan är om man kan vara så stolt så mycket längre.....