Jag har varit deprimerad sen jag var barn, jag var mobbad och utanför hela skoltiden. även idag är jag mycket av en ensam varg. Jag har fått sysselsatt mig själv, mycket av tiden under ungdomen, så läste jag mycket kärleksromaner, drömde mig bort till en annan värld, där det alltid slutade lyckligt för huvudpersonerna. Jag har aldrig känt mig älskad av min familj. Jag har mest varit till besvär, det är jag än idag. Detta har gjort att jag alltid har gått min egen väg, vilket jag även gjorde för ett par veckor sen, när 2 i min familj valde att inte lyssna på vad jag hade att säga, utan det var enklare att skrika gapa, skicka otrevliga meddelanden. då bestämde jag mig för att nu får det vara nog, dom får hitta någon annan att behandla som skit, dock skulle jag vilja ta upp kontakten med den ena personen. men är rädd. rädd för att än en gång bli behandlad som skit. när jag väl försöker. Om dom bara kunde förstå hur illa dom gör mig, att aldrig få känna sig älskad utav dom, dessa tankar i samband med att jag har haft en otroligt jobbig dag med massa värk, gjorde att all livslust och glädje försvan för en liten stund sen. ofta så tänker jag att kan det inte hända något som tar mig bort från detta liv, för jag skulle aldrig klara av att göra något själv. Jag vill bara få vara älskad.... 

Jag vet inte vad kärlek är, hur känsklan är att ha en kärleksfull familj runt sig, vänner som älskar en, för den man är, jag har ingen koll på något. Känner inte att min familj älskar mig, för jag duger aldrig. Väger jag inte för mycket, så har jag fel frisyr, har jag inte fel frisyr så har jag fel hårfärg, eller så är det ju bara att skaffa sig ett jobb, som om jobb i dagens läge växer på träd? 

Känslan när man åkt tåg i fem timmar, man stiger av tåget, och INGEN kommer för att möta upp en, den känslan är så svår att beskriva, man har kanske inte setts på ett halvår och dom kan inte ens stiga ur bilen för att komma och möta en, eller hjälpa en med packningen, jag känner mig inte älskad av min familj, har aldrig gjort det, känner mer som om jag är en belastning för dom. För jag har alltid varit det svarta fåret, gått min egen väg, hamnat i trubbel, men det enda jag har velat, har varit att min familj skulle älska mig, nu tror jag att såren är för djupa, jag är tveksam till att dom kommer läka, för nu har jag inte pratat med 2 av dom på över en månad, mer än att min far skicka ett sms igår och önskade mig en trevlig alla hjärtans dag, varav jag skickade tds tillbaka. Jag har gjort allt för dom, försvarat dom i vått och tort. okej jag ör skylldig min syster pengar, men innebär det att man ska vara en mental slagpåse för att betala tillbaka det jag är skyldig? Hon ska få sina pengar, men det får ta lite tid, man blir inte mer sugen att skynda på, speciellt när man behandlas som skit av sin egen familj, Den enda som hör av sig från familjen är min lillasyster, men mycket är nog för att jag är en av dom få som inte har barn, inte jobbar, jag förstår inte att jag ska leva ett liv som det här........

Alla pratar om att man måste satsa på ungdommarna, när det kommer till jobb och utbildning, men det roligaste är, dom är dom som har lättast att få jobb ute på arbetsmarknaden. Upp till 25 är det relativt lätt att hitta jobb, själv så var det en tid då jag ibland jobbade mer än jag ville, men var i stort sett bara vikariat. Nu sitter jag här, 30+ och funderar på vem som skulle vilja anställa mig, jag som har kronisk värk, tänder som är trasiga tack vare alla mediciner. en kropp som har rusat i förväg, så den är helt slut. Vem vill ha mig? för snart ett år sedan, så slet jag med pendling på 3 timmar per dag och 75% jobb. Men vad fick man för det? inte ett dugg, man fick bara höra hur oduglig man var, vilka fel man gjorde, man fick aldrig någon chans, man var dömd på förhand. 

Jag vill jobba, jag vill ha ett liv, men som det är idag, så vet jag inte hur jag ska komma vidare. För inte satsar våra politiker några pengar på oss som är mellan 30-60 år. Utan det är ungdomarna som går först, vi andra sitter och ruttnar bort på olika fas3 platser. som i längden inte ger något ändå....... 

Det har jag frågat mig många gånger, då alla andra runt mig verkar bestämma vilken väg jag ska gå. Fastän att jag är vuxen, har mitt eget liv, så behövdes det en brytning med vissa i faniljen, för att jag ska kunna få växa, att hela tiden behöva bry sig om vad andra tycker och tänker, eller har man rätt frisyr? rätt kläder? rätt vänner? ja listan kan göras lång. Vem är det som bestämmer över ditt liv? Det kan egentligen ingen annan än du själv göra, sätt dig ner, fundera på vad du vill göra, vad vill du med ditt liv? vilka personer ska det inehålla? om ens familj eller vänner försöker bestämma över dig och vad du ska göra, så kanske man behöver ta ett steg ifrån dom, för att själv fundera på vad man själv vill. I min egen familj så har jag alltid fått höra hur dålig jag är, dumm, att jag aldrig skulle kunna klara av att ha en egen lägenhet, att jag inte har rätt frisyr eller färg på håret. etc etc, medans allt jag ville var att bli accepterad och älskad av min egen familj, kände aldrig den kärleken från dom. Jag har inte många vänner, men valt bort dom som drog energi och aldrig höll vad dom lovade.... Dom kan lika gärna gå vidare till andra...