Jag vet inte vad kärlek är, hur känsklan är att ha en kärleksfull familj runt sig, vänner som älskar en, för den man är, jag har ingen koll på något. Känner inte att min familj älskar mig, för jag duger aldrig. Väger jag inte för mycket, så har jag fel frisyr, har jag inte fel frisyr så har jag fel hårfärg, eller så är det ju bara att skaffa sig ett jobb, som om jobb i dagens läge växer på träd? 

Känslan när man åkt tåg i fem timmar, man stiger av tåget, och INGEN kommer för att möta upp en, den känslan är så svår att beskriva, man har kanske inte setts på ett halvår och dom kan inte ens stiga ur bilen för att komma och möta en, eller hjälpa en med packningen, jag känner mig inte älskad av min familj, har aldrig gjort det, känner mer som om jag är en belastning för dom. För jag har alltid varit det svarta fåret, gått min egen väg, hamnat i trubbel, men det enda jag har velat, har varit att min familj skulle älska mig, nu tror jag att såren är för djupa, jag är tveksam till att dom kommer läka, för nu har jag inte pratat med 2 av dom på över en månad, mer än att min far skicka ett sms igår och önskade mig en trevlig alla hjärtans dag, varav jag skickade tds tillbaka. Jag har gjort allt för dom, försvarat dom i vått och tort. okej jag ör skylldig min syster pengar, men innebär det att man ska vara en mental slagpåse för att betala tillbaka det jag är skyldig? Hon ska få sina pengar, men det får ta lite tid, man blir inte mer sugen att skynda på, speciellt när man behandlas som skit av sin egen familj, Den enda som hör av sig från familjen är min lillasyster, men mycket är nog för att jag är en av dom få som inte har barn, inte jobbar, jag förstår inte att jag ska leva ett liv som det här........