För varje dag man vaknar och känner hur kroppen värker, för varje dag man vaknar och det första man känner är hjälplöshet. Kan bara säga att jag hatar min kropp, mitt liv, min ensamhet, ja allt. 

Jag gillar inte att varje dag känna hur hopplöst allt är, hur mycket bättre alla skulle ha det utan mig. Att få slippa känna värken som kryper i lederna, känna hur kroppen sparkar bakut, känna vilken belastning man är för sin omgivning. jag lever i ett svart hål, varje dag får jag låtsas att allt är som det ska, för annars orkar inte folk med mig. Frågan om hur det är med en är ju bara för artighetens skull. Egentligen är det ingen som riktigt bryr sig. Jag vågar inte säga att jag helst av allt skulle vilja avsluta mitt liv, så alla slapp mig, för mitt liv kommer aldrig bli bra, jag kommer aldrig slippa värken, eller det svarta som omger och slukar mig, jag vågar inte säga hur det egentligen är, har i så många år gömt hur det egentligen är, så kan inte visa dom känslorna, redan som barn fick jag lära mig att dölja hur jag mådde, hur allt verkligen var. för barn kan vara så dumma, 

Att gråten klumpar sig i halsen, att tårarna försöker tränga fram bakom ögonlocken, jag håller allt tillbaka och lotsas att livet är okej, även om det är en kamp, men ingen kommer någonsin hjälpa mig upp ur det avdrundsdjupa hål som jag befinner mig i.....