Du satte mig till livet, det var du som skulle älska mig utan förbehåll. Som skulle vara stolt över mig, som skulle skydda mig. 

Istället, så bröt du ner mig, du fick mig till att synas men inte höras, hördes man, så fick man en blick som sa att man skulle få se på annat när vi var själva. Det var mer än en gång som man fick smisk på rumpan så man inte kunde sitta efteråt. 

Du fick mig till att tvivla på mig själv, du bröt ner mitt självförtroende, inget som jag gjorde dög tillräckligt bra. Jag var aldrig bra i skolan, hade aldrig några verkliga vänner, inget som jag gjorde var bra nog. Finns så mycket bitterhet mot dig, du förådde mig, tog in en kvinna i våra liv, som fick mig till att öppna upp mig, som sen sprang och berättade allt för dig. 

Du hade folk som hade ögonen på mig, som höll reda på vad jag gjorde och vem jag träffade. jag antar att du älskade mig på ditt eget vis, och än gör. Men det är lätt att göra mig till syndabock. Jag bröt mig loss efter gymnasiet, flyttade iväg, men ändå hade du en väldigt stor makt över mig, ångesten som jag idag lever med, är mycket tack vare dig. både du och mamma sa att jag aldrig skulle klara mig själv, men även om livet är tungt och ekonomin ansträngd. Så bor jag idag själv, bor i en stad där jag är lika ensam som jag alltid har varit. Men vägrar att flytta till en småstad igen, där alla vet vem man är, vilka som man umgås med, etc.... där du åter skulle få en stor makt över mig. Det är till större delen du som har jagat bort mig ur era liv, MEN du gör aldrig några fel, det är alltid alla andra. Men större delen är ditt fel varför saker och ting är som dom är mellan oss, har ont i hela kroppen, hade inte du tvingat mig att arbeta så hårt som jag gjorde på kroppen, skulle nog saker och ting se annorlunda ut, men det kommer jag aldrig få reda på...... 

Just nu styr mörkret mitt liv. Tappade en framtand för några veckor sen. jag lämnade in alla papper som soc ville ha, för att få hjälp med kostnadera. Men funderar på om dom har något hjärta i kroppen dom som jobbar där. Den enskilda individen finns inte. Några tankar som har snurrat i min skalle är "välkommen till Sverige, du får gratis tandvård och sjukvård. Men ta hand om dom som redan bor här, det kan vi inte"

Enligt deras norm, så ligger jag ca 1300 plus varje månad. Då räknar dom inte in att jag är kronisk sjuk. Lider av både ångestattacker, depression och kronisk värk i hela kroppen. Jag måste gå på stadiga behandlingar för att få bort dom värsta smärt topparna. Men är aldrig smärtfri. Idag blev det dags med en ny kortison spruta i axeln, 5 ställen fick jag på. det är 3e sprutan på 10 månadet. Jag måste äta värktabletter varje dag. Annars blir jag jättedålig. Nu när det är sommar och varmt ute, så kan jag inte sitta ute och sola. För min kropp krachar totallt. 

Men en possitiv sak är ju att jag får fortsätta gå på behandlingarna. FIbromyalgi är en sjukdom från helvetet. sen att ha så mycket andra problem på sidan av den. så gör det inte vardagen bättre. ännu en natt så är klockan snart 4, och jag är fortfarande vaken. Med värk i hela kroppen så jag inte finner någon ro att sova. Jag är totallt uttömd på energi och ork i både hjärta och själ. saken att man är ensam, gör inte situationen bättre. till slut orkar man inte bära på allt själv.... som brevet som kom med posten idag. Orkar inte öppna det. har ångest i hela kroppen. Men hur dåligt jag än må må. Så går jag upp varje morgon, sätter på mig kläder, lagar mat, fastän jag lika gärna bara skulle vilja krypa ihop i fosterställning och gråta. För man ser ingen ände på alla problem som är runt en...... 

Jag var 23 när jag träffade dig, eller jag skulle fylla 23 samma höst. Du var det bästa som hade hänt mig enligt min familj, så även om det var stormigt ibland, så höll jag fast, då jag alltid har varit en besvikelse för folk runt omkring mig, så var ju det här något bra. 

Det började med små saker, som att vi snabbt flyttade ihop. Det jag såg, men valde att inte se, var hur du tog över kontrollen över mitt liv, detta har snurrat i min skalle i ett par dagar, så kände att jag måste få det ur mig. när vi bott ihop i nästan ett år, så fick du mig till att skaffa gemensamt konto, där förlorade jag kontrollen över mitt eget liv, sen helt plötsligt så ville du åka utomlands och jobba några veckor på semestern. Då jag ändå jobbade så var det helt okej för mig. 

Men sen så blev jag av med timmarna som jag jobbade inom vården, och började gå hemma. mer och mer fick jag höra varför jag inte kunde hitta mig ett jobb. även om du inte sa det rätt ut, så kändes det som om du hela tiden förklarade för mig hur värdelös jag var. vilket du sen verkligen började göra. varje stort beslut tog du, ville du göra något så tjatade du på mig tills jag gav med mig. Helt plötsligt så fick du panik och ville flytta. Det var bara för mig att haka på. Vid det laget så hade jag ingen egen vilja kvar. Det var du som skötte ekonomin, förde pengar mellan konton som jag inte kom åt. köpte det du ville, medans jag fick ångest bara av att köpa ett paket cigg. Du bröt ner mig, bit efter bit, du trodde inte att jag skulle klara mig utan dig, men det gör jag, vist är det kämpigt, som nu när en framtand i överkäken gått av. måste få en protes, och 3600 kr vart tar man det ifrån som arbetslös och man har kronisk värk i hela kroppen. har även en axel som jag väntar på röntgensvar på. som gör så ont emellanåt så man bara vill gråta. Veta att man ännu en sommar inte kan hitta på något, sitta hemma när resten av släkten drar utomlands i höst. Men det är inget nytt att dom inte bryr sig om mig. Varför ska dom? jag har ju ändå bara varit till besvär, gått min egen väg, totallt struntat i vad dom har tyckt. från att ha levt i ett förhållande i nästan sju år (även om det är 5 år sen det tog slut) så jobbar jag med mig själv varje dag för att kunna lita på karlar igen. Bygga upp mig själv och hitta mig själv igen. men när värken tar över så vill man bara gråta. Även jag vill ha någon att luta mig mot när jag känner att livet bara ger en skit. som det är just nu. Men finns ingen som man kan luta sig mot......