Jag var 23 när jag träffade dig, eller jag skulle fylla 23 samma höst. Du var det bästa som hade hänt mig enligt min familj, så även om det var stormigt ibland, så höll jag fast, då jag alltid har varit en besvikelse för folk runt omkring mig, så var ju det här något bra. 

Det började med små saker, som att vi snabbt flyttade ihop. Det jag såg, men valde att inte se, var hur du tog över kontrollen över mitt liv, detta har snurrat i min skalle i ett par dagar, så kände att jag måste få det ur mig. när vi bott ihop i nästan ett år, så fick du mig till att skaffa gemensamt konto, där förlorade jag kontrollen över mitt eget liv, sen helt plötsligt så ville du åka utomlands och jobba några veckor på semestern. Då jag ändå jobbade så var det helt okej för mig. 

Men sen så blev jag av med timmarna som jag jobbade inom vården, och började gå hemma. mer och mer fick jag höra varför jag inte kunde hitta mig ett jobb. även om du inte sa det rätt ut, så kändes det som om du hela tiden förklarade för mig hur värdelös jag var. vilket du sen verkligen började göra. varje stort beslut tog du, ville du göra något så tjatade du på mig tills jag gav med mig. Helt plötsligt så fick du panik och ville flytta. Det var bara för mig att haka på. Vid det laget så hade jag ingen egen vilja kvar. Det var du som skötte ekonomin, förde pengar mellan konton som jag inte kom åt. köpte det du ville, medans jag fick ångest bara av att köpa ett paket cigg. Du bröt ner mig, bit efter bit, du trodde inte att jag skulle klara mig utan dig, men det gör jag, vist är det kämpigt, som nu när en framtand i överkäken gått av. måste få en protes, och 3600 kr vart tar man det ifrån som arbetslös och man har kronisk värk i hela kroppen. har även en axel som jag väntar på röntgensvar på. som gör så ont emellanåt så man bara vill gråta. Veta att man ännu en sommar inte kan hitta på något, sitta hemma när resten av släkten drar utomlands i höst. Men det är inget nytt att dom inte bryr sig om mig. Varför ska dom? jag har ju ändå bara varit till besvär, gått min egen väg, totallt struntat i vad dom har tyckt. från att ha levt i ett förhållande i nästan sju år (även om det är 5 år sen det tog slut) så jobbar jag med mig själv varje dag för att kunna lita på karlar igen. Bygga upp mig själv och hitta mig själv igen. men när värken tar över så vill man bara gråta. Även jag vill ha någon att luta mig mot när jag känner att livet bara ger en skit. som det är just nu. Men finns ingen som man kan luta sig mot......