Idag sa jag till pojkvännen att det har lagts på tok för mycket fokus på hans barn på senaste tiden. Att vi inte får glömma bort varandra, för då finns risken att det inte håller. Vist är jag väl medveten om att barnen följer med på köpet, och jag gillar dom mycket. Men tror många går isär, då dom glömmer bort att vara mer än föräldrar. Att göra något utan att barnen är med. Förstår att det kan vara svårt, men har man dom varannan vecka, så finns ju möjligheten att ses och bara rå om varandra ibland med. Jag har helt plötsligt kastats in i ett familjeliv, varav ett av barnen har mer behov, dels av uppmärksamhet, dels av att man är koncekvent. Det här är nytt för mig. Jag hoppas man orkar med med allt som är runt om....

Något som är svårt med att hitta någon ny som man kan tänka sig att kanske bilda familj med, är den personens familj. Den jag är tillsammans med nu, har barn från ett tidigare förhållande, själv har jag inga barn. 

Jag har träffat barnen x antal ggr nu, och vill att dom ska gilla mig, då jag vet att dom kommer med på köpet. Det jag tycker är komplicerat är att ena barnet har autism. Den är inte så farlig, men då jag inte har egna barn, är det svårt att komma in i rollen som vuxen. Jag har redan gjort klart att jag inte tänker ta deras mammas plats, utan att jag tycker om dom och deras pappa. Men hur hanterar man ett barn som har en diagnos? Jag vill behandla barnen lika, och glömmer därför ibland bort att jag måste vara extra tydlig med hon som har autism. Hon vill vara med och bestämma. Men ibland så är hon i vägen och ber man henne flytta på sig, så kopplar det inte alltid. Jag är ny på det här, vet inte riktigt hur jag ska bete mig i alla situationer. 

Känner att man aldrig kan lära sig för mycket. men som det står på nätet, så är det en diagnos, som är svår, då varje individ är olika.... Vart ska man vända sig för att lära sig bli en sån bra vuxen förebild som möjligt?????

Nu var det ett tag sen jag skrev, men men, ska försöka bättra mig, men det är rätt så mycket som händer i mitt liv just nu. 

Sen senast så har jag nu en ny pojkvän, så vi har träffats sen i somras, han fick vara väldigt tålmodig med mig, innan jag gick med på att vi hade ett förhållande. 

Tog hela 3 månader. vist det är ett distansförhållande, men rätt skönt på samma gång, då man får tillfälle att sakna varandra lite mer. Det som är störande är att han har ett x, som inte har alla hästar hemma, men då det finns orsaker, så vill jag inte gå in på vilka hästar som saknas, utan lämnar det där det är. 

Ska nu få mer hjälp från arbetsförmedlingen med att hitta ett jobb som funkar med mina problem, hoppas bara dom lyckas,, för vill så gärna komma ut i jobb igen, är ju bara svårt att hitta ett som funkar med all min värk. 

En sak som är helt underbar, jag förlorade en vän för tre år sen, han tog kontakt med mig för några veckor sedan. Han bad om ursäkt för hur han hade uteslutit mig ur sitt liv, och var rädd för att jag inte skulle förlåta honom, men han är en person som jag skulle kunna förlåta för mycket.. Känns så underbart att ha tillbaka honom i mitt liv.... <3