Ligger och kollar runt på facebook. Snubblar över en artikel om otrohet, och om fruar i USA som lägger ut den andra kvinnan på sidor som "she is an homewrecker" etc. 

Kommer då och tänka på min före detta och hur det förhållandet slutade. Det visade sig att han hade ett förhållande med en gift kvinna. Men när jag tänker efter, så skulle aldrig det ha hjälpt mig att lägga ut henne och vad hon gjort på nätet. Tror mer att det hade skadat mig själv i slutändan. Det visade mig att var han tvungen att ha en affär med en annan kvinna, då var han inte värd mig, att ha mig som husshålerska, kock, tvätterska, den person som såg till att det fanns mat hemma, rena kläder, etc. Jag har ingen kontakt med honom idag, men är rätt säker på att när vårat förhållande tog slut, så tog även hennes känslor slut, för så länge han inte var singel, så kunde hon leka hur mycket hon ville med honom, behövde inte ta något ansvar eller göra slut med sin man. Men när det tog slut mellan oss, så var det nog inte lika aktuellt. 

Jag är bara glad att jag slapp ifrån, att hela tiden slippa höra vilken dålig sambo, flickvän, person jag var. även om mitt liv idag inte är perfekt, att jag varje dag kämpar med värk i kroppen, ligger i denna stund med en vetepåse över axlarna, då jag har så ont i dom så jag knappt kan skriva. Men hur livet än ser ut. så har jag bevisat för mig själv och alla andra, att ta mig tusan. vad jag klarar mig bra utan honom. Han hade tryckt ner mig i skorna rejält, men hoppas han har ett bra liv ändå, hur han än lever det..... 

Hur man än vänder sig så har man ryggen bar. Eller hur är det nu man brukar säga? Har alltid försökt att göra rätt för mig. Men då man är arbetslös, så har man inget värde. jag växte upp på en gård, fick arbeta i tidig ålder, och har efter det fått många problem med kroppen. Jag har under åren som jag läste på fhsk jobbet extra, jag slet och som timmvikarie inom vården, ett tag hade jag jobb på timmar på 3 olika arbetsplatser. Vad har jag fått för det? kronisk värk i hela kroppen och jättesvårt att hitta ett jobb som jag ska kunna klara av en längre tid. 

Nu har problemet kommit att mina tänder rasar, en framtand har dom redan fått dra ut, fler är på väg, dom vittrar sönder. Varför vet jag inte riktigt. mer än att jag haft problem med mina tänder i hela mitt liv. Jag har försökt få hjälp från socialen, men där får jag bara svaret att jag har för stor inkomst. Vården hjälper mig inte. fast jag äter så mycket medeciner så jag måste ha en dosett, för att veta att jag inte missar någon. Satt igår och kollade igenom om det fanns någon möjlighet att ta ett lån, dels för att betala av lite saker som ligger, men mest för att kunna fixa iordning mina tänder. Men då jag inte har någon inkomst. (aktivitetsstöd räknas inte som inkomst) så fick jag blankt nej. Jag vill inte be min familj om att vara medlånstagare. Då jag var tvungen att använda min syster som borgenär när jag skulle skaffa egen lägenhet då jag gick isär med mitt x för några år sedan. Jag har tappat hoppet och tron på att saker någon gång ska gå min väg. Känner mig så misslyckad i allas ögon, då jag inte ens kan hitta ett jobb. Många säger att jag ska rycka upp mig, så illa är det ju inte. Men att inte våga le för att tänderna ser ut som dom gör, att varje dag är en kamp att ta sig upp, klä sig, laga mat. Det märker ingen. Allting blir bara fel.. så varför fortsätter man försöka??????