För 23 dagar sen, Så hände något som ändrade min syn på mig själv, det värsta var att det inte stannade vid just den händelsen. Hade i ett par veckors tid, misstänkt att jag var gravid, men det kunde jag ju inte vara när jag har en p-stav i armen. Men alla tecknena pekade på att så var fallet. Så kom den ödesdigra onsdagen, jag fick missfall. Började blöda som bara den och hade världens värk i magen. Då jag inte är redo att skaffa barn just nu, då jag äter medeciner för både det ena och det andra, så var det tur i oturen. Men det gjorde inte själva missfallet mindre jobbigt. Jag berrättade för min pojkvän, men beslöt att inte säga något till familjen. 

Torsdag: Min syster ringer, morfar har fått åka in på sjukhuset. Han har inte mått så bra. 

Fredag: Vi får reda på att det är väldigt illa. Sämre än vad vi kunnat tänka oss. Det är cancer och ingen kunde säga hur lång tid han hade kvar. 

Bestämmer mig i den här vevan att berätta det för min ena syster. Vad som hänt dagen innan. Men att jag trots omständigheterna mådde bra. 

Alla i familjen tog det på olika sätt. Dom flesta förstog att det var tur i oturen, medans det fanns dom som trodde att det var planerat. Som inte fattar bättre. suck... 

Morfar överlevde knappt 2 v. Kommer nog alltid minnas tystnaden efter hans sista  andetag. Det var hemskt. Men bet ihop för min mors, mormors och mostrars skull. Sen fanns ju risken att om jag väl började gråta, så skulle jag inte kunna sluta. Jag hade 2 v innan mistat ett liv, sen min kära släkting. Tror ingen verkligen förstår hur mycket jag biter ihop för att inte kracha totalt. 

Sen för ett par dagar sen, så kommer nästa smäll. Min bonus dotter har under dom senaste två åren blivit så brutalt misshandlad av den som ska skydda och älska henne och deras barn, så att hon nu har fått skyddat boende. 

Så kan det bli så mycket värre nu tro?????