Min mor har en konstig filosofi, Det är hela tiden så fort något varit... "det är bara att glömma och gå vidare". Men om man inte kan det då? om man gång på gång far så illa, för att livet har varit likadant ända sen man var liten? Kan man verkligen bara stänga av hjärnan??? Jag kan inte det, jag kommer ihåg, jag blir bitter, jag har aldrig varit den som stått i centrum, om det inte varit att jag gjort bort mig, jag har aldrig haft många vänner, jag var och är den som varit mobbad, och som står utanför alla grupper. den som inte kunnat hålla tyst när någon misskött sitt jobb, eller om något hänt, jag har alltid varit det svarta fåret. den som gått mot familj och släkts vilja, den som försökt bevisa att jag också förtjänar att bli älskad, dom säger att dom älskar mig, men jag känner det aldrig. känns som om jag mer är en person som inte kan hitta ett jobb, någon som inte omringas med en massa folk, har ont i hela kroppen, hankar mig fram månad till månad, inte har råd att följa med utomlands på familje semestrar. lever med en depression, ibland funderar jag på om livet för dom inte vore bättre om jag inte fanns kvar, då skulle dom inte behöva bry sig om mig. Jag har skador i kroppen, som kommer från det att jag växte upp... ska jag bara glömma allt då och gå vidare??? jag vet inte, för jag får leva med skadorna och värken varje dag.............