Mörkret sluter sig, kylan sprider sig i kroppen, viljan att fortsätta försvinner. Ofta funderar jag på vad jag gjort, vilka hemskheter har jag utfört i mina tidigare liv? för att leva det liv jag lever idag... 

Känns som om jag är oförmögen att älska, ingen av mina före detta har jag verkligen älskat, jag har tyckt om, jag har varit förälskad, men aldrig älskat. Jag är fyld av mörker, jag har hatat, jag har avskytt, varför har jag lättare för det mörka, för smärtan, för ensamheten? 

Jag är inne på mitt trettioandra år, vad har jag genomfört under mina år? Jag var med om min första olycka när jag var 15, jag har varit deprimmerad så länge jag kan minas, Hela min skolgång var jag mobbad, Jag var alltid den som gjorde bort mig, den som sa fel saker, den som fick panikångest så fort man sagt eller gjort något som kunde vara fel. jag "flydde" från min familj när jag var 19, flyttade till en ny stad och studerade något som jag idag inte har någon användning för. 

Hade några korta förhållanden, men dom krachade rätt snabbt. Sen träffade jag den "rätta" trodde jag då. Under nästan 7 år, fick han mig att ta bort bit efter bit av den som var jag. Den som verkligen var jag. För sju år sen gick jag in i väggen, pga det jobb jag hade, satt på balkongen på femte våningen och funderade på att hoppa, kunde gråta åt en tecknad film, Jag gick igenom kuratorer, kbt ja allt. När jag sen kom på mr right med att vara otrogen, så var det jag som varit det, det var mig det var fel på, Men det hårdaste slaget kom när han sa att han tyckte det va jobbigt när jag sökte hjälp för minna problem. Det var nog där jag bestämde mig för att när separationen var över aldrig mer be om hans hjälp. Efter det litar jag knappt på män.

Så efter korta drag, här står jag idag, med ett liv som känns kast, ensamen, med en familj som inte orkar bry sig. Vara den starka för dom i min familj som inte har det bra. men vem lyfter mig???????

I måndags var det dags för första dropp behandlingen, Var så nervös innan, hur skulle det gå till? vad är det för medel man kommer få? mm.. Så jag gick dit med sprängande huvudvärk.

Får lägga mig ner på en säng, dom kopplar upp mig till ekg, puls, blodtrycksmätare. gillar ju inte nålar, men det fick gå. mådde inget vidare av själva behandlingen, misstänker att det dels berodde på att ämnet som är ett narkos medel. Dom två gånger som jag har blivit sövd, så har det inte gått så bra efteråt. fick även medel som var lugnande, mot hallucinationer. allt som allt så tog det nästan 3 timmar. Även om man mådde illa, fick en otäck känsla i kroppen och huvudet, så är jag förväntansfull över hur kroppen kommer reagera efter ett par behandlingar. Kommer man bli av med dessa smärttoppar? 

Igår mådde jag hyfsat, folk runt mig tyckte jag lät piggare, såg piggare ut, jag kände mig gladare, men var sliten efter behandlingen. Sen kom eftermiddagen, med den kom värken, man kanske skulle ta det lite lugnt dagen efter, så kroppen får anpassa sig. 

Inatt så började myrkryppet i hela högersidan. oftast brukar det hjälpa med en väldigt varm dusch, men icke sa nicke den här gången. till slut lyckades jag somna iallafall. 

Den här dagen har inte varit lika rolig, då jag slutat med plåstren, så har jag knappt någon smärtstillande medicin alls att ta vid behov, men det är bara att bita ihop. Fast på måndag är det dags igen, med illamående, hallucinationer mm. 

Tänk vad gör man inte för att få tillbaka sitt liv från smärtans klor........ 

Blir bara mer och mer ledsen, känner att det blir mörkare runt mig, måste bära min smärta, mina bekymer, min familjs bekymer, knäna sviktar, man tappar orken, styrkan, kraften. 

Jag avskyr att leva med den här depressionen. har gjort det i hela mitt liv. alltid känt mig som den som står vid sidan av, den som alltid har gjort fel, var aldrig bra i skolan, jag blev tjock och orkar inte ens gå ner i vikt nu, har gått upp en del sen jag gick ner i vikt efter gastricbypass operationen. Känner mig misslyckad. Funderar varför just jag, varför ska jag fortsätta, vad har jag för syfte. 

Är mitt syfte att må dåligt, att ha värk 24 timmar om dygnet, att inte veta hur det är att älska eller bli älskad. 

Jag kämpar varje dag, kämpar för att få bli frisk, få må bra. men tappar allt eftersom orken, Varför fortsätta kämpa????

Sitter och funderar. Vart tog mitt liv vägen? Vad hände allt eftersom tiden gick? Vem har jag blivit? Varför just jag?

Funderingarna är många, känner mig rastlös, förtvivlad, depprimerad, vilsen, Jag vet vad jag vill, men kroppen vill inte det jag vill. Bara att stäa lilla lägenheten tar helt slut på mig. Man har isolerat sig allt eftersom tiden går mer och mer, livsgnistan försvinner mer och mer, känner att jag håller på att tyna bort, för ingen ser mig, ser mitt lidande, ser alla bekymmer, mer och mer varför sparar du inte, varför går du inte ner mer i vikt, varför skaffar du dig inte ett jobb............. 

När kroppen inte vill och hjärnan lägger av, vilken är då utvägen???????

Humöret är i bott. Samma visa som vanligt, två veckor kvar, i stort sett noll på kontot. Var på jobbintervju i fredags, men gick inte vidare, Min mor ringde idag, helt enkelt frågar hon om varför jag inte har några pengar kvar, ja man blir ju inte rik som arbetslös, 

Värken och oroligheterna att aldrig ha pengar gör att jag mår så dåligt så jag i stort sett vill ge upp, vill inte kämoa mer snart. vad finns det att kämpa för? livsgnistan försvinner med jämna mellanrum., jag vet att det finns dom som har det värre än mig, men min situation är dålig nog för mig, jag vill få tillbaka mitt liv, få känna mig speciell, få känna mig älskad, att få någon att luta sig mot när det stormar, är trött på att klara allt själv, att få höra hur värdelös man är att man inte hittar ett jobb, att man får rycka upp sig, fast att man knappt kan skriva med en penna vissa stunder. för att värken i handen gör att all kraft försvinner. Jag vill, men hittar inte orken..... 

Min syster ringde precis, hon hade varit med mamma till läkaren. började fråga ut mig om intervjun jag ska på på fredag, då allt har gått så fort, hade jag inte hunnit läsa på om yrket och om själva företagt. så mycket som snurrar i skallen just nu.

Sen börjar hon ifrågasätta om jag får flyttbidrag, varav jag säger att ja, men jag tänker pendla om jag skulle få jobbet, då börjar hon ifrågasätta hur lång tid det tar att pendla, och om jag förstår att det är en halvtidstjänst bara i pendling. 

Tror hon jag är dum eller?? som vanligt blir man idiotförklarad. så trött på allt det där.. att hela tiden bli nedvärderad..... 

Har blivit många tankar, åsikter, funderingar mm under den tiden som jag hitills har skrivit, Blir lika förundrad varje gång man får en kommentar om att ens blogg har kommit upp på fb, Då jag inte skriver för att folk ska tycka synd om mig, utan mer för min egen skull, få kunna få ur mig allt jag känner, tänker men samtidigt få kunna vara lite anonym. 

Vänner och familj mm dom orkar bara med en till en viss gräns, sen så pallar dom inte med en när man jämt mår dåligt.

Fast att det finns dom som fortfarande försöker styra över en. Som min kära far försöker. Han vill att jag ska flytta närmare. Han ser inte vad jag har där jag är idag, att den här staden är mitt hem just nu, det är här jag känner mig hemma. Jag vill inte gämt rätta mig efter andra. att följa i andras led hela tiden. Detta har nog gjort att jag än idag revolterar mot min familj, att jag fösöker visa att jag klarar mig. Även om det alltid är tufft. i vilket fall som helst så kommer dom ju inte hjälpa mig mer om jag flyttar närmare. 

Som resan den kvinliga sida i fläkten ska göra nu i september. Ingen har tjaffsat om att jag inte kan följa med, men när min lillasyster sa ifrån, så var det tårar, dåliga samveten mm. Är jag mindre värd eller? duger inte jag som jag är? att resten har hälsan,(förutom min mor) orkar med att jobba, har en stadig inkomst varje månad, det kan jag tuvär inte göra något åt. Jag vill ut ur den här missären, men vet inte längre vad jag kan, vad jag klarar av, vem jag är. smärtan, sjukdommen, arbetslösheten har tagit över mitt liv. min familj har tryckt ner mig ännu mer. Jag vill med leva, ha ett bra liv, orka vara aktiv och social, få tillbaka mitt liv,...... 

Rädsla kan man känna i många sitationer, en av killarna på min fas3 plats frågade vad ordet betydde häromdagen, han fösöker bli bättre på det svenska språket.. där står man då och kliar sig i skallen, hur ska man förklara ordets betydelse så att personen förstår???

En annan situation som jag känner rädsla för nu, är när min syster ringer, pulser rusar och hjärtat börjar slå snabbare, och tanken på vad psykopaten kan ha hittat på den här gången slår mig. Jag älskar min syster, jag vill att hon ska vara lycklig, men det är jobbigt att bära på både hennes problem och min egen verklighet. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att hon inte låst mig med ute. Som hon gjort med resten av familjen..

Sen finns ju rädslan att testa saker som inte finns i ens vardag, våga röra sig utanför ens trygghetszoner. våga gå över den där linjen som håller en fast i sitt eget lilla fängelse. För ett fängelse sitter jag i idag. Smärtan, depressionen har gjort att jag avskärmat mig från omvärlden. Dom runt en orkar inte med en, dom orkar inte höra hur dåligt man mår varje dag, att varje dag känna hur värdelös man är, med all värk, med all smärta. med all medicin, få höra att man är en tablett missbrukare, att man är värdelös för att man inte har ett jobb, att man inte ska vara så kritisk till allt, fick häromdagen en kallelse till af för en rekryteringsträff, som köksbiträde. det kommer jag aldrig orka. berättade det för mamma.. hon flög i luften, hur jag kunde ressonera på det sättet. utan att ge det en chans, men jag vet vad min kropp kan och inte kan, orkar ju knappt göra mat, hur ska jag då orka stå i ett kök hela dagarna?

Finns säkert dom där ute nu. som tror att jag vill leva utan jobb, att jag är lat. Säger bara en sak, byt med mig en månad, se hur man mår med värk konstant.......