Men vad då? du ser inte sjuk ut, du ser inte ut att ha ont, men kom igen nu, träna så mår du bättre, ut och rör på dig så kommer det släppa..... Dom allvetande kommentarerna som man får är många, nedtryckande. Om man tror att dessa kommentarer puschar någon som har en kronisk sjukdom, så tror man fel, fråga istället, hur är det idag, även om personen kanske säger att allt är bra, så vet den att den är sedd.

Oförståelsen sitter hemskt nog även hos dom som jobbar inom vården, Förra året hade jag en läkare som sa till mig att jag skulle träna så skulle jag må bättre,, men jag kunde ju välja att ligga hemma och gråta istället. Som om jag gillar att ha ont, inte veta vad för jobb som min kropp klarar av, och nej, jag kan inte jobba som städerska, som vissa har lagt fram som förslag. ej heller inom vården, då ryggen är hellt paj.

Dom vet inte hur mycket det sätter sig på psyket att behöva kämpa mot dessa fördommar, oförståelsen, okunskapen, att ha ont varje dag, Jag sover på nätterna, men jag drömmer mardrömmar känner mig aldrig utvilad. känner mig ensamen, då folk inte orkar, jag är en belastning för min omgivning, ibland funderar man på om världen inte skulle vara bättre utan en. Men jag skulle aldrig (inte nu i alla fall) göra något, då jag inte vet vad jag missar. Vill bara att världen och folk runt omkring mig ska förstå, ska acceptera mig för den jag är, jag är sjuk, vill inte vara sjuk, men kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör för att försöka leva ett så bra liv som jag kan leva......

Höjdpunkt på länge var igår.

Åkte till sjukhuset, gick till avdelningen som jag skulle till. möts upp av sjuksköterskan som har hand om mig. (har alltid samma sköterska) går till rummet, lägger mig på sängen, sköterskan börjar med att sätta dropnålen, är inte förtjust i nålar men det är hon som tur är väldigt medveten om. det går efter ett tag när jag slappnar av. Sen börjar hon koppla upp mig mot EKG, puls och blodtryck, som vanligt käns det som om blodtrycksmanchetten försöker "klämma" av mig armen, under tiden så stämmer hon av med mig om hur livet är i allmänhet, hur det varit sen vi sågs sist. på några minuter får hon en bild av hur tillvaron har varit och är. Sprutar in lite medel som ska hämma dom värsta hallucinationerna. Kopplar upp mig mot sprutan som ska ge mig behandling i 30 min, sätter igång maskineriet. Börjar känna hur det börjar bli lite luddigt, hur kroppen slappnar av, även om jag får lite ont i huvudet, så börjar det kännas lite bättre. snart så känner jag hur det känns som om kroppen flyter, den slappnar av, spänningarna försvinner, även om medlet gör att jag inte klarar av att ha ögonen öppna och jag bara svamlar när jag pratar, så är det otroligt skön känsla samtidigt, känslan att få släppa allt för en liten liten stund. Få bli lite ompysslad, hur kroppen får avlastning. Inte behöva ha ont. Även om det är för den lilla lilla stunden, så är det otroligt skönt. Sen när medlet har tagit slut, börjar man sakta men säkert återkomma till verkligheten, kroppen börjar göra sig påmind, hallå här är jag, snart har det gått en timme, men det känns som 10 min, tänk att en sån liten stund kan avlasta så mycket... få en att må lite bättre för en kort kort stund....

Blev moster häromdagen,  är en stolt sådan, lilla tösen är så söt. Men samtidigt så känner jag mig väldigt nere, för jag har alltid varit väldigt barnkär. Har alltid velat ha barn, men som det känns i kroppen, med all värk, Så känns det som om den drömmen är väldigt avlägsen. Om det någon gång kommer att inträffa. Jag har istort sett accepterat att jag nog aldrig kommer få ett eget barn, även om den tanken gör mig väldigt ledsen, så måste jag tänka på hur min kropp mår, och ställa mig frågorna. Kommer jag ha orken och energin att kunna ta hand om en bebis?

Som det känns just nu, så är svaret ett nej. Hur ledsen det än gör mig...... 

Dom säger att fas3 är ett "vuxendagis" men jag undrar jag. Tycker mer att det är en skvallerklubb. Dom lägger sig i andras liv, igår var det heta samtalsämnet en av dom som jobbar här och personens privatliv, detta gör mig väldigt irriterad. Vi som är här har inget med dom som jobbars privatliv att göra. Ärligt talat så är det ingen som har något med någons privatliv att göra. Känner mig så irriterad just nu, väntar bara på första bästa person som kan få mig att få ett utbrott. så man kan släppa en del av all den här irritationen som man bär på. 

Igår kväll var känslan av att få glömma, få försvinna, slippa tänka så stor. Drömmer mardrömmar varje natt nu igen, sover inget bra, känner mig inte utvilad för fem öre. Men det är bara att gå upp och se glad ut som vanligt. Det är ingen som kan förstå ens känslor iallafall..... 

Känner hur min deppression blir värre, hur jag sjunker djupare ner i den, hur jag inte är värd att fortsätta på dena jord. Jag är inte kapabel till att ta ett jobb som det är idag. Jag har ont i hela min kropp. Min hjärna säger att jag är inget värd, min närhet vill hela tiden ha mig som någon annan. Jag duger inte, svackan som jag är i just nu, gör inte min situation bättre. Känner mig tom, känner mig sliten, ingen som anser att jag har något av värde. Mina tänder vittrar sönder, men har inte råd att gå till tandläkaren, jag har fått ont på andra ställen i kroppen, men orkar inte ringa vårdcentralen. Dom kommer bara hänvisa mig till smärt. 

Vad är fel med mig? varför tar jag mig inte upp ur detta mörker? Varför får inte jag må bra? Vet att det finns dom som har det värre än mig, men orkar inte med så mycket mer, vill bara få må bra, stänga av alla känslor alla minnen, hjärnan och bara flyta bort...... 

Vad ska man säga om året som gått? Mycket har hänt, men lite har ändrat sig. Hadde en pojkvän för nästan 7 sju veckor, jag har varit på 2 arbetsintrevjuer som inte gett något. Men man har ju varit iväg. Känns som om fibron bara blir värre och värre, men slipper ju alla morfin och muskelavslappnande mediciner iallafall. fick min mor till att gråta på julafton, tack vare att min familj än en gång fick mig till att känna mig värdelös och att jag inte duger något till. Än en gång så får man fira in nyårsafton själv. Men alla dessa storhelger liknar alla andra dagar, känns inte så speciella längre, var mer när man var liten. 

Får önska alla er som läser min blogg ett gott slut på 2014 och ett gott nytt 2015, hoppas era drömmar slår in.... 

Sitter igen och letar efter olika fonder som man kan söka pengar från. Då jag häromdagen fick reda på att dom skickat ännu en åt mitt håll som behöver hjälp med det. 

Bara för att jag förra vintern lyckades söka några och sammanlagt fick 7000 till nya glasögon sen 6000 til vård och resor. 

Så jag bestämde mig för häromdagen att börja sammanställa en pärm, med hur man söker, vart man kan söka, vilka kriterier som kan finnas för att man ska få söka, sen sitter jag även och försöker sålla ut lite olika fonder som jag skriver ut och sätter in i min lilla pärm, där man kan bläddra månad för månad vilka man kan söka. Det som är det stora problemet är att när jag har lyckats få pengar från 3 olika fonder, så tror alla att jag ska ha svar på alla frågor. Blir så frustrerad, nästan som om man vill skrika rätt ut att dom får använda hjärnan själva. Jag vet inte vilka handläggningstiderna är, eller när pengarna kommer eller om dom ens får sinna ansökningar godkända. 

får se hur den här pärmen kommer att bli, tråkigt bara att man inte lyckats dryga ut inkomsten den här månaden. sitter med 12 kr kvar på kontot tills den 23e... 

blir så frustrerad...... 

Satt hemma igår, tänkte på hur livet kunde sett ut om jag inte varit överviktig, inte skadat mig när jag var 15. Tänk om jag hade fått vara frisk, hur mycket annorlunda skulle livet sett ut? Tänk om man inte varit mobbad i skolan, man hadde fått slippa depresionen. Det finns många tänk om... 

Men det som har hänt i mitt liv, har ju format mig till den jag är idag, även om man gärna skulle vilja slippa värken, så man skulle kunna orka som mäniska, slippa depressionen, så man kunde må bra. kunna jobba ha en ekonomi. Idag har jag under hundra kronor kvar på kontot. men får inga pengar förräns den 23:e. Jippie.. skulle vilja se våra politiker leva på den summan som en annan lever på. få allt till att gå ihop varje månad. Mår så dåligt just nu, när jag inte har råd att köpa julklappar. Avskyr den här tiden på året, då man inte kan göra något, alla andra kan. Men inte jag.....