Senaste inläggen

Av storm82 - 12 augusti 2014 17:19

Blir bara mer och mer ledsen, känner att det blir mörkare runt mig, måste bära min smärta, mina bekymer, min familjs bekymer, knäna sviktar, man tappar orken, styrkan, kraften. 

Jag avskyr att leva med den här depressionen. har gjort det i hela mitt liv. alltid känt mig som den som står vid sidan av, den som alltid har gjort fel, var aldrig bra i skolan, jag blev tjock och orkar inte ens gå ner i vikt nu, har gått upp en del sen jag gick ner i vikt efter gastricbypass operationen. Känner mig misslyckad. Funderar varför just jag, varför ska jag fortsätta, vad har jag för syfte. 

Är mitt syfte att må dåligt, att ha värk 24 timmar om dygnet, att inte veta hur det är att älska eller bli älskad. 

Jag kämpar varje dag, kämpar för att få bli frisk, få må bra. men tappar allt eftersom orken, Varför fortsätta kämpa????

ANNONS
Av storm82 - 11 augusti 2014 15:41

Sitter och funderar. Vart tog mitt liv vägen? Vad hände allt eftersom tiden gick? Vem har jag blivit? Varför just jag?

Funderingarna är många, känner mig rastlös, förtvivlad, depprimerad, vilsen, Jag vet vad jag vill, men kroppen vill inte det jag vill. Bara att stäa lilla lägenheten tar helt slut på mig. Man har isolerat sig allt eftersom tiden går mer och mer, livsgnistan försvinner mer och mer, känner att jag håller på att tyna bort, för ingen ser mig, ser mitt lidande, ser alla bekymmer, mer och mer varför sparar du inte, varför går du inte ner mer i vikt, varför skaffar du dig inte ett jobb............. 

När kroppen inte vill och hjärnan lägger av, vilken är då utvägen???????

ANNONS
Av storm82 - 10 augusti 2014 17:19

Humöret är i bott. Samma visa som vanligt, två veckor kvar, i stort sett noll på kontot. Var på jobbintervju i fredags, men gick inte vidare, Min mor ringde idag, helt enkelt frågar hon om varför jag inte har några pengar kvar, ja man blir ju inte rik som arbetslös, 

Värken och oroligheterna att aldrig ha pengar gör att jag mår så dåligt så jag i stort sett vill ge upp, vill inte kämoa mer snart. vad finns det att kämpa för? livsgnistan försvinner med jämna mellanrum., jag vet att det finns dom som har det värre än mig, men min situation är dålig nog för mig, jag vill få tillbaka mitt liv, få känna mig speciell, få känna mig älskad, att få någon att luta sig mot när det stormar, är trött på att klara allt själv, att få höra hur värdelös man är att man inte hittar ett jobb, att man får rycka upp sig, fast att man knappt kan skriva med en penna vissa stunder. för att värken i handen gör att all kraft försvinner. Jag vill, men hittar inte orken..... 

Av storm82 - 6 augusti 2014 19:44

Min syster ringde precis, hon hade varit med mamma till läkaren. började fråga ut mig om intervjun jag ska på på fredag, då allt har gått så fort, hade jag inte hunnit läsa på om yrket och om själva företagt. så mycket som snurrar i skallen just nu.

Sen börjar hon ifrågasätta om jag får flyttbidrag, varav jag säger att ja, men jag tänker pendla om jag skulle få jobbet, då börjar hon ifrågasätta hur lång tid det tar att pendla, och om jag förstår att det är en halvtidstjänst bara i pendling. 

Tror hon jag är dum eller?? som vanligt blir man idiotförklarad. så trött på allt det där.. att hela tiden bli nedvärderad..... 

Av storm82 - 4 augusti 2014 11:01

Har blivit många tankar, åsikter, funderingar mm under den tiden som jag hitills har skrivit, Blir lika förundrad varje gång man får en kommentar om att ens blogg har kommit upp på fb, Då jag inte skriver för att folk ska tycka synd om mig, utan mer för min egen skull, få kunna få ur mig allt jag känner, tänker men samtidigt få kunna vara lite anonym. 

Vänner och familj mm dom orkar bara med en till en viss gräns, sen så pallar dom inte med en när man jämt mår dåligt.

Fast att det finns dom som fortfarande försöker styra över en. Som min kära far försöker. Han vill att jag ska flytta närmare. Han ser inte vad jag har där jag är idag, att den här staden är mitt hem just nu, det är här jag känner mig hemma. Jag vill inte gämt rätta mig efter andra. att följa i andras led hela tiden. Detta har nog gjort att jag än idag revolterar mot min familj, att jag fösöker visa att jag klarar mig. Även om det alltid är tufft. i vilket fall som helst så kommer dom ju inte hjälpa mig mer om jag flyttar närmare. 

Som resan den kvinliga sida i fläkten ska göra nu i september. Ingen har tjaffsat om att jag inte kan följa med, men när min lillasyster sa ifrån, så var det tårar, dåliga samveten mm. Är jag mindre värd eller? duger inte jag som jag är? att resten har hälsan,(förutom min mor) orkar med att jobba, har en stadig inkomst varje månad, det kan jag tuvär inte göra något åt. Jag vill ut ur den här missären, men vet inte längre vad jag kan, vad jag klarar av, vem jag är. smärtan, sjukdommen, arbetslösheten har tagit över mitt liv. min familj har tryckt ner mig ännu mer. Jag vill med leva, ha ett bra liv, orka vara aktiv och social, få tillbaka mitt liv,...... 

Av storm82 - 2 augusti 2014 22:43

Rädsla kan man känna i många sitationer, en av killarna på min fas3 plats frågade vad ordet betydde häromdagen, han fösöker bli bättre på det svenska språket.. där står man då och kliar sig i skallen, hur ska man förklara ordets betydelse så att personen förstår???


En annan situation som jag känner rädsla för nu, är när min syster ringer, pulser rusar och hjärtat börjar slå snabbare, och tanken på vad psykopaten kan ha hittat på den här gången slår mig. Jag älskar min syster, jag vill att hon ska vara lycklig, men det är jobbigt att bära på både hennes problem och min egen verklighet. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att hon inte låst mig med ute. Som hon gjort med resten av familjen..


Sen finns ju rädslan att testa saker som inte finns i ens vardag, våga röra sig utanför ens trygghetszoner. våga gå över den där linjen som håller en fast i sitt eget lilla fängelse. För ett fängelse sitter jag i idag. Smärtan, depressionen har gjort att jag avskärmat mig från omvärlden. Dom runt en orkar inte med en, dom orkar inte höra hur dåligt man mår varje dag, att varje dag känna hur värdelös man är, med all värk, med all smärta. med all medicin, få höra att man är en tablett missbrukare, att man är värdelös för att man inte har ett jobb, att man inte ska vara så kritisk till allt, fick häromdagen en kallelse till af för en rekryteringsträff, som köksbiträde. det kommer jag aldrig orka. berättade det för mamma.. hon flög i luften, hur jag kunde ressonera på det sättet. utan att ge det en chans, men jag vet vad min kropp kan och inte kan, orkar ju knappt göra mat, hur ska jag då orka stå i ett kök hela dagarna?


Finns säkert dom där ute nu. som tror att jag vill leva utan jobb, att jag är lat. Säger bara en sak, byt med mig en månad, se hur man mår med värk konstant.......  

Av storm82 - 31 juli 2014 09:41

Igår fick jag ett samtal igen från min syster, nu hade han dragit igen. Måste vara något stort fel i skallen på den killen, kan ju inte kalla honom för man iallafall. Han har inga egenskaper som kännetecknar för att få kalla sig för vuxen, skulle så gärna vilja ta ett snack med honom, men det kommer syrran aldrig gå med på. Resten av familjen kan jag inte prata med om detta, men jag känner att det börjar tära på mig, hjälplösheten att inte kunna hjälpa, se hur mycket han sårar henne, hur elak han är, dom har ändå varit två om att skaffa huset, att hon blivit gravid, men ändå säger han hela tiden att han inte kan lite på henne, att han ska gå med i främlingslegionen. (kan han gott göra så slipper vi honom). 

Sen så smyger jag med en man, för hans dotter gillade inte riktigt att pappa helt plötsligt började dejta, allt är jättebra. men han kan inte erbjuda mig mer för tillfället. känns surt att man får nöja sig med småsmulor, när man vill utforska om det finns mer än det man får när man ses högst en gång per vecka... men men jag får ta skeden i vacker hand och hålla god min, iallafall om jag vill fortsätta träffa honom,..... 

Av storm82 - 27 juli 2014 04:27

Alla som har levt i ett dåligt förhållande kommer se vad jag menar, alla som inte gjort det kommer bara säga, "det är ju bara att lämna personen, ta sitt pick och pack och dra"

Tyvär är det inte så enkelt. Min syster lever idag med en psykopat. i början av deras förhållande, när hon inte viste vart det hela vart på väg så skrev hon med en annan kille. Detta fick hennes nuvarande reda på, efter att han installerat ett program på hennes telefon, så han fick tillgång till alla sms etc, som hon fått sedan hon skaffade telefonen. Detta får hon om och om igen be om ursäkt för, hon har ett antal gånger blivit utkastad. Han har sen "övertalat" henne att dom ska fortsätta. Nu har dom till råga på allt köpt en gård ihop och hon är gravid. Om han nu inte känt något för henne, varför gick han då med på det här? Han ska vara en "vuxen man" psykopat skulle jag vilja kalla det. Han har tryckt ner henne i skorna, hon ser hans dåliga sidor, men vill hela tiden ha honom, hur illa han än beter sig, känner så väl igen typen på min före detta. han var liknande den här killen. han viste vilka knappar han skulle trycka på. Hur han skulle bete sig för att ge en dåligt samvete. Till råga på allt, så vågar hon inte berätta för resten av familjen hur illa det är. för hon vet hur dom kommer flyga i luften. Så hon vänder sig till mig, blir "glad" för det. Att hon inte håller det inom sig själv. att hon tror hon måste kämpa mot alla demoner själv. Men den dagen han rör henne.. Då kommer jag själv, hur ont jag än kommer få, nita honom. Just nu kan jag bara lyssna och stötta. man känner sig så hjälplös...... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se