Igår fick jag ett samtal igen från min syster, nu hade han dragit igen. Måste vara något stort fel i skallen på den killen, kan ju inte kalla honom för man iallafall. Han har inga egenskaper som kännetecknar för att få kalla sig för vuxen, skulle så gärna vilja ta ett snack med honom, men det kommer syrran aldrig gå med på. Resten av familjen kan jag inte prata med om detta, men jag känner att det börjar tära på mig, hjälplösheten att inte kunna hjälpa, se hur mycket han sårar henne, hur elak han är, dom har ändå varit två om att skaffa huset, att hon blivit gravid, men ändå säger han hela tiden att han inte kan lite på henne, att han ska gå med i främlingslegionen. (kan han gott göra så slipper vi honom). 

Sen så smyger jag med en man, för hans dotter gillade inte riktigt att pappa helt plötsligt började dejta, allt är jättebra. men han kan inte erbjuda mig mer för tillfället. känns surt att man får nöja sig med småsmulor, när man vill utforska om det finns mer än det man får när man ses högst en gång per vecka... men men jag får ta skeden i vacker hand och hålla god min, iallafall om jag vill fortsätta träffa honom,..... 

Alla som har levt i ett dåligt förhållande kommer se vad jag menar, alla som inte gjort det kommer bara säga, "det är ju bara att lämna personen, ta sitt pick och pack och dra"

Tyvär är det inte så enkelt. Min syster lever idag med en psykopat. i början av deras förhållande, när hon inte viste vart det hela vart på väg så skrev hon med en annan kille. Detta fick hennes nuvarande reda på, efter att han installerat ett program på hennes telefon, så han fick tillgång till alla sms etc, som hon fått sedan hon skaffade telefonen. Detta får hon om och om igen be om ursäkt för, hon har ett antal gånger blivit utkastad. Han har sen "övertalat" henne att dom ska fortsätta. Nu har dom till råga på allt köpt en gård ihop och hon är gravid. Om han nu inte känt något för henne, varför gick han då med på det här? Han ska vara en "vuxen man" psykopat skulle jag vilja kalla det. Han har tryckt ner henne i skorna, hon ser hans dåliga sidor, men vill hela tiden ha honom, hur illa han än beter sig, känner så väl igen typen på min före detta. han var liknande den här killen. han viste vilka knappar han skulle trycka på. Hur han skulle bete sig för att ge en dåligt samvete. Till råga på allt, så vågar hon inte berätta för resten av familjen hur illa det är. för hon vet hur dom kommer flyga i luften. Så hon vänder sig till mig, blir "glad" för det. Att hon inte håller det inom sig själv. att hon tror hon måste kämpa mot alla demoner själv. Men den dagen han rör henne.. Då kommer jag själv, hur ont jag än kommer få, nita honom. Just nu kan jag bara lyssna och stötta. man känner sig så hjälplös...... 

Klockan 03:00 börjar katten skrika, då tycker han att jag ska gå upp och ge honom frukost, går upp muttrandes, har knappt sovit 4-5 timmar, efter man hämtat hans frukost sätter man sig i soffan, plockar fram medicinerna som jag ska ta, är en härlig kompot på både smärtstillande, extratillskott eftersom jag är magsäcksopererad, sen är det lite mot magen då jag hade magsår för två år sedan. men men det är bara att svälja. 

Sätter på datorn, går ut på facebook, kollar om något har hänt. Kollar min bingo om turen kanske varit framme och låtit mig vinna några kronor. men oftast är det inte mycket i vinst. Så jag sätter mig och spelar lite candy crush eller liknande på fb istället. 

Vid det här laget har man oftast hunnit avverka en cigarette. slår på tvn, men så här tidigt är det ju oftast inget av värde att titta på. klockan börjar närma sig sex, går upp ur soffan, föser ner katten från sängen så jag kan bädda den, gör mina morgonbestyr i badrummet, sätter selen på katten och släpper ut honom. vid det här laget har jag redan varit vaken i fyra timmar. snart är det dags att ge sig av inför dagens åttaganden. gör en snabb överblick ser så allt är avstängt med mera, tar mina nycklar både till lägenheten och cykeln, ger mig av inför ännu en dag på min sysselsättningsplats, Lite irriterad är jag, då jag rök ihop med en häromdagen i chatten ang hennes val av ord på sysselsättningsplats, "vuxendagis" tycker jag inte man ska säga, då det finns dom som har bra platser. Men det kunde ju inte hon förstå hur jag kunde se positivt på att vara där, orkade inte ens börja tjaffsa med henne. 

Att man kommer hemifrån, får träffa folk, (även om det inte alltid är givande att ta sig dit) det är viktigt för mig,då jag tack vare min sjukdom, isolerar mig hemma. Men när jag är på min plats, då har jag inga undanflykter att inte ta mig hemifrån. då måste jag utanför hemmets dörrar. därför kan jag se possitivt på min situation. 

Kommer fram efter bara några minuters cykling, hämtar min dator som jag har, sätter på te vattnet, hämtar mig en smörgås. 

Så är dagen igång, Nu är klockan strax dags för hemmgång. Ska bli skönt, då det känns i kroppen att man redan snart varit uppe i nio timmar..... mer kommer ikväll.... 

Igår ringde min syster, hon behövde häva ur sig all frustration som våran familj och hennes sambo ger henne. "familjen kvinliga medlemar" ska åka utomlands i höst, varav min syster inte är så pigg på det då hon kommer vara gravid i 20e veckan, det roliga är att jag inte är inträknad bland dessa 6 personer, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Mamma hade till och med erbjudit henne att betala resan som då min syster skulle få betala igen när hon kunde. Jag känner mig bortglömd, sviken, inte som en i familjen, men det är ju ingen nyhet. Medans min mor hade suttit och gråtit i telefon för att ge min syster dåligt samvete, så håller då sambon på och skickar sms med att hon inte bryr sig varken om honom, eller gården dom precis har köpt och flyttat ut till. 

Det kom rätt snabbt upp hur illa han behandlar henne. Lider med henne, och säger till henne att hon inte kan fortsätta att be om ursäkt för något som hände i början av deras förhållande, hon lever med skräcken av att han ska kasta ut henne från gården, vilket jag sa till henne att det kan han inte göra. Då båda står på kontraktet och sambo lagen gäller. 

Jag är glad för att hon vänder sig till mig, att hon väljer att prata med mig när det inte är bra, då jag själv dålde för omvärlden hur illa mitt eget förhållande var för 5 år sedan. Ingen i familjen viste riktigt hur illa det var. Ingen brydde sig. Därför är jag glad att hon har erkänt så mycket för sig själv så att hon kan prata om det. Känns ju inte bra att hon ska ha barn med idioten. men men vad gör man, skadan är redan skedd. och han trycker ner henne även där och ifrågasätter om barnet verkligen är hans....... 

Många idag nätdejtar, så gör även jag. För första gången hände något mig som jag aldrig trodde skulle hända. Skulle träffa en kille idag, har inte än bestämt mig hur jag ska göra, då jag fick ett samtal tidigare. Jag vart så rädd så jag slängde på luren. Varav jag senare skickar ett sms. Det visar sig att den där jag skulle träffa i stort sett har ljugit om allt som hänt den senaste veckan. Vissa saker personen sagt har stämt, men mycket är lögn. Känner mig sviken, känner mig bedragen. Vem ska man kunna lita på hädanefter? 

Finns det någon där ute som kan prata sanning?

Funderar på att ändå träffa den här personen och ställa honom mot väggen, visa vad han gör mot folk runt omkring sig. han skadar inte bara sin familj, utan alla som kommer i kontakt med honom..... 

Upplever tillvaron nu för tiden med en massa krav runt omkring mig, Jag håller än på att acceptera att jag är sjuk, jag ska börja få dropp mot smärtan nästa månad. Frisk kan vissa tycka att jag ser ut, för smärtan, värken, ångesten märks ju inte utanpå kroppen. 

Arbetsförmedlingen tvingar en att söka jobb, försäkringskassan anser inte att jag ens ska försöka att få en halvtidssjukskrivning, för det märks ändå inte nu när jag är arbetslös, sjukpensionär vill jag deffenitivt inte bli, min största önskan är att bli smärtfri att få kunna leva ett någorlunda vardagligt liv, med jobb, familj, kärlek, men just nu orkar jag inte ens med mig själv. 

Vilken väg ska man då välja när man står där i korsningen, tillbaka kan man ju inte gå, för där vet man ju vad som väntar en, och alla vägarna framför, är alla lika mörka i horisonten, man ser inte dessa små ljusglimtar som är längs vägen, vad som väntar runt nästa hörn, för man orkar inte se mer än mörkret. 

Många tycker säkert här att va fan ta och ryck upp dig, så illa kan det ju inte vara. 

Då kan jag tala om för er, att min första skada fick jag som 15 åring, jag har alltså levt med värk i över halva mitt liv, exact 16 år. jag har fått kämpa med näbbar och klor för att få den hjälp som jag förtjänar, vilket bara har gett en lösning, som vi inte ens vet om jag kommer svara på än, jag vill hitta mig ett jobb, men när man nämner ordet värk, så ser man på den som intervjuar hur kugghjulen börjar snurra, hur mycket sjukskrivning? hur många ggr kommer personen vara borta för den har ont? etc.. 

ingen vill ge mig chansen att bevisa att jag knappt varit sjukskriven alls under dom år som jag jobbade, som jag ibland hade dubbla jobb vissa tider. när jag kollar tillbaka idag så förstår jag inte hur jag orkade, kunde ha jobbsom var både jobb och sovande jour, sen åka och jobba i hemtjänsen när man slutat sitt kvälls/natt pass, köra delad tur. Att man inte stupade dom helgerna det förstår inte jag.. 

men tillbaka till ämnet, Jag jag vill ha ett jobb, vill kunna hitta en mening med livet, vara till någon nytta. men ingen ger mig chansen att visa vem jag verkligen är...... 

Igår fick jag äntligen komma till smärtenheten, det var med både ångest och förväntan som jag gick dit. Kommer in och får träffa läkaren, där får jag förklara vilka besvär jag har, för första gången på alla dessa år, så fick jag äntligen en läkare som bryr sig, som inte mistror en när man berättar om dom dolda problemen som man har, som tror på en fast det inte syns. 

Äntligen så fick man tillbaka hoppet om att man ska kunna få tillbaka en del av sitt liv, hon konstatera att ja jag har ont, känslan av att man inte bli betraktad än en gång som en hypokondriker är enorm. Så nu har jag fått börja med plåster som ger smärtstillande direkt ut i kroppen. även om det tar ett par dagar så är det värt att testa, vi pratade också om jag skulle komma in en gång i månaden för att få någon sort ketalar fusion. (ingen anning om vad det är men det visar sig nog). Jag sa bara att jag är bered på att testa vad som helst, jag vill ha mitt liv tillbaka. 

Sen är det ju som jag redan viste och som hon bekräftade, att helt smärtfri kommer jag aldrig att bli, men man kommer förhoppningsvis kunna ta bort dom värsta topparna. 

Känslan av att det finns en ljusglimt bortom alla dessa moln är otrolig, min envishet verkar ha gett frukt, alla dessa läkare som man gått igenom, men som inte trott på en, eller som bara talat om att träning är den bästa medicinen. Nu har då två sjukgymnaster och överläkaren på smärt sagt att jag ska inte styrketräna, utan hålla mig till vardagsmotionen, så som cykling och prommenader. 

Äntligen kan man vara lite glad och kunna se en ljusglimt i framtiden med jobb och familj.... 

Ute i vardagen så möter man på alla dessa försäljare / rekryterare, Dom sliter i en, vill tala om att just deras erbjudande är bäst, eller att man "måste" gå med och stödja alla dessa olika sorters organisationer. Nu vet jag att dessa måste vara mer "aggresiva" i sitt sätt, annars så påverkar det ju deras löner negativt, men kan inte hjälpa att jag blir allt mer och mer negativ till dessa personer, som ska slita in en i butiker för att kolla över ens abonemang, etc. Nu är jag sån så jag har rätt bra koll på vad jag har, hur länge dom är låsta, mm. Men i vintras höll jag på att åka dit rejält på en deal med "min el", dom kom och knacka på, och la fram värsta erbjudandet, naiv som man är så tänkte man inte mer på det, tills det damp ner en räkning på 1600 från eon, då började hela rulljansen med att bryta detta avtal. Eon ville inte göra något, min el ville ha 1000 kr för avtalsbrott. efter många om och men kunde jag makulera avtalet med min el. men det fick mig till att vara mer vaksam med vad som gäller. 

Ungefär som förra veckan så ringde Telenor/Glocalnet. Började samtalet med att eftersom jag varit kund hos dom så länge, så kunde jag få en massa rabbatter, jag bara men vad intressant. Tills jag förstog att dom försökte kränga på mig en ny mobiltelefon, jag förklarade att mitt aboemmang är låst. (i 16 dagar till, vilket jag inte sa till dom) och vilket erbjudande jag hade med mitt nuvarande bolag, dom gav upp rätt fort... 

Jag resonerar så här, vill jag ha något, eller veta något så kontaktar jag dom, jag vill inte behöva bli terroriserad av dom hela tiden.....