Senaste inläggen

Av storm82 - 15 mars 2014 07:17

En sak som är jobbig, det är att folk runt omkring en inte förstår hur det är att gå med värk 24 timmar om dygnet, hur dåligt man mår av att inte kunna göra vad som helst, att man hela tiden måste tänka sig för, gör man något utöver det vanliga, så kan man vara jättedålig senare. Min familj är på mig om att hitta ett jobb, Jag söker jobb varje månad, men det är inte så simpelt som dom verkar tro, eller som andra runt om en tror. fick för ett tag sen kommentaren att jag behöver ju inte uppge att jag har smärtproblem, det har ju inte en chef med att göra. Har funderat mycket på den meningen, har kommit fram till en sak. att uppger jag inte mina problem, så kan en chef utan problem sparka mig sama dag, för då har inte jag varit ärlig, utan undanhållit information. Säger man då på en intervju att man har smärtproblematik, ja då drar dom  öronen åt sig, man ser på dom hur kugghjulen snurrar. (hur mycket kommer hon vara borta? kommer det bli mycket sjukskrivning? kommer hon behöva gå hem tidigare varje dag? etc) ingen vill ha någon som inte är frisk, Någon som mig, 31 år gammal med en kropp som en 80 åring...... 

Av storm82 - 14 mars 2014 05:31

Att berätta en historia som pågår under ett helt liv är marigt, att samtidigt vara anonym är ännu svårare. Det här är ett sätt för mig att försöka gå vidare, många tänker säkert att "varför håller jag fast vid det som varit? sånt som hände för så länge sen?" jag kan inte säga varför. jag styr inte över mina tankar, vist skulle jag bara vilja kasta allt åt sidan, säga nu mår jag bra, finns inga jobbiga tankar som kommer komma upp. så enkellt är det ju inte. För er som läser, hoppas jag inte var för rörig, men som sagt, att samanfatta ett helt liv i några bloggtexter, det är inte lätt. Allt jag vill är egentligen att mina vänner och familj ska acceptera mig för den jag är. Inte för den dom vill ha mig till. även om jag vet att jag är en stor besvikelse. Bara känslan av att dom kommer och möter upp en när man suttit flera timmar på tåg, man får en kram när man möts, skulle göra så mycket. istället så sitter dom kvar i bilen. och man känner sig som en främling i sin egen familj.... 

Av storm82 - 13 mars 2014 07:16

Flytten till internatet gick bra, började i skolan. Nägra veckor in på terminen bröt jag ihop, att få kunna vara själv, inte ha en massa måsten, det var första gången jag hamna på akut psyk, fick träffa en kurator där som bara hade ett mål, att gräva i mitt förhållande till min familj, slutade alltid med att jag gick därifrån jättearg. 

Skaffade mig ett extra jobb som städerska på ett dagis, det var inte jätteroligt, men gav mig lite extra pengar, Jag klarade körkortet, stog på egna ben, åkte hem så sällan som möjligt. 

Sen kom våren, sommaren, tiden bara flög förbi. Fick jobb som personlig assistent, över sommaren, vilket jag fortsatte med under hösten och vintern. 2004 på hösten skaffa jag mig min första lägenhet. den var inte så personlig, men den dög åt mig, fick jobb på transcom, 3 mån av slit, åt mycket smärtstillande för huvudvärk och nackvärk, men det hjälpte bara för stunden. 2005 träffade jag mitt x, som fick mig att flytta ännu längre från min familj, han var så söt, rar, omtänksam. som i dom flesta förhållanden, så höll inte det så länge, när vi väl hade flyttat ihop våren 2006, så ändrade han attityd. jobbade då som vikarie inom vården, under 3 års tid så bollade jag mellan flera olika arbetsgivare och arbetsplatser, hösten 2007 sprang jag in i väggen. Jag vågade inte svara i mobilen när det var dolt nummer, jag bara grät, ville hoppa från femte våningen, men något höll mig tillbaka, I samma veva började jag med antidepresiva tabletter, gick även hos en kurator. (detta fick jag höra av mitt x, att han hade tyckt det var jobbigt när jag sökte hjälp för mina problem) Kan inte säga att stödet hemifrån var något större, gått från att vara hemhjälp hos min familj, så blev jag det i mitt förhållande med....... 

Av storm82 - 5 mars 2014 06:34

Under mina år på gymnasiet så gick jag upp mycket i vikt, min familj var inte överlycklig över mitt val av ämne, men jag kände att jag hade en egen vilja och följde den. Några saker som inte var så bra, var att jag blev spelberoende, vissa gånger vann jag, men så här i efterhand så inser jag att jag spelade bort mer än jag vann, jag var ute och festade, ett under att man kunde dricka hembränt, skulle aldrig falla mig in i dagens läge, hade vänner som knarkade, har själv aldrig testat, men en av dessa tog livet av sig, på grund av att personen hade skulder, den dagen var tung, i sammband med det, så blev en av mina vänner tvångsomhändertagen för avgitning, mådde så dåligt, men insåg sen att jag kanske hade räddat hennes liv, personen skrev brev till mig, men det visade sig att breven inte kom fram till mig, min egen far gömde breven från mig, vilket vi upptäckte snabbt, han tyckte inte att jag skulle han någon kontakt med henne. På något sätt tog jag mig igenom hela gymnastiet med fullständiga betyg, okej jag hade 2-3 ig, men jag klarade mig. 

Något som stör mig är att jag har en minnesbild på hur min uppväxt var, min familj har en annan, ställer mig ofta frågan, vems version är rätt? min där jag är djupt deprimerad genom större delen av mitt liv, eller deras där jag inte alls gjorde allt det där som har brutit ner min kropp? vems verklighet är rätt?

Studenten kom och gick, jag hade lovat att vara hemma ett år innan jag drog vidare. I slutet så flydde jag, fick höra från mina föräldrar att jag skulle aldrig klara av att ha en egen lägenhet, det tog hårt på mig, att man inte ens blev betrod med en sån sak. hela mitt liv kändes som ett misslyckande, kände att jag inte var värd ett dugg, jag var bara till besvär, jag var inte mycket mer än en piga. 

....... 

Av storm82 - 4 mars 2014 18:01

När man tänker tillbaka på sitt liv, vilka minnen är det då som dyker upp? För mig så är det dom dåliga, dom som gör att ångesten kryper inpå kroppen, min uppväxt var väldigt ensamen, jag var den som blev tjock, den som gjorde och sa fel saker, som sen fick smisk för att jag hade gjort fel. 

Allt skulle se bra ut inför folk som inte tillhörde familjen, pappa och mormor avskydde varandra, vilket skapade en klyfta. Vi barn skulle ses men inte höras. Skulle servera kaffe och fika.

Ju mer åren gick, desto mer fick man göra hemma, skolan gick inte bra och jag var mobbad. Syrran var mer poppis än vad jag var, mina vänner drogs till henne. 

Jag blev ännu mer utanför. Sen kom man upp på högstadiet, blev inte mer vänner där, runt där jag satt var det ofta fullt med suddgummi bitar, papperstussar mm. När jag var i den åldern så åkte jag även dit för snatteri, gissa om jag kröp in när jag kom hem, fick veta att jag levde, fick inte röra mig nere på stan. Om någon fick reda på det, så skulle min far få skämmas. Skolan gick aldrig bra, hade inget läshuvud, var ju tvungen att kunna prestera lika bra som min syster, men det gick aldrig. 

Samma sommar som jag skulle börja gymnasiet till hösten, så råkade jag ut för min första olycka, okej före den gången hade jag blivit sparkad av en häst i magen, korna hade sparkat mig i ryggen, jag hade lite småskador lite överallt. Men den här gången så fick jag en grind till baksidan av en hövagn rätt i huvudet, jag slogs till marken, det började blöda och munnen smakade järn, envis som jag var så vägrade jag åka in till akuten, hade något år innan legat en hel vecka på vuxenavdelningen för blindtarmsoperation. 2 veckor senare så fick jag besöka läkaren iallafall, fick en remiss för att göra en skelletröntgen på nacken, vilket inte visade något. Sen började man i en helt ny skola, pendlade 2 timmar per dag med buss, vilket var rätt jobbigt, det hände ibland att jag var tvungen att gå till ladugården när jag kom hem på eftermiddagen, vilket jag inte märkte då var ju att man hela tiden stank lagård. Detta berättade ingen lärare för mig förräns man skulle ta studenten. Jag förstog aldrig varför dom inget sa till mig. I första ring hittade jag min bästa vän, vi var som ler och långhalm, (vi är även goda vänner än idag) en kväll när jag hade varit i lagården, korna var utsläppta skulle jag sätta tillbaka ena dörren, då blåser den andra dörren igen, och hamnar rätt ovanför min handled, återigen så kollade jag inte upp det. hade så ont så jag inte kunde stödja på den. Men ändå så lyfte man tunga säckar (mellan 30-50 kg per säck) vila vad var det? Hade jag ont, eller var trött, eller sjuk, så blev man inte trodd. då var man lat. så det var bara att bita ihop, under den här tiden så ville man bara sova. man ville inte gå upp, för man viste vad som väntade..... fortsättning följer... 

Av storm82 - 3 mars 2014 06:37

Vilken väg man än väljer att gå, så finns det avstickare, ska man hålla sig till den stora breda vägen? den som är trygg och man vet att skyltarna stämmer, eller ska man ge sig ut på en avstickare och se vart man tar sig?

Jag gör ibland små avstickare, speciellt när det gäller män, en sak har jag lärt mig, att jag blir bara sårad, gång på gång. Dom flesta vill bara ha ett one night stand, sen finns det dom som bara ljuger, eller som en säger till mig hela tiden, jag ska inte leta så aktivt.. vadå aktivt tyckte jag, det är dom som tar kontakt med mig, inte tvärtom. Det är nog meningen att jag ska leva ett uselt liv, inte ha någon ekonomi, eller någon att krypa ihop hos, jag vill gråta, men vad hjälper det?

Det är nog bara att inse att oturen kommer förfölja mig,,,,, 

Av storm82 - 28 februari 2014 05:26

Okej, igår träffade man en ny kille, det tråkiga är ju att han känner mitt x och hans familj, många skulle ju bara säga att man ska strunta i en sån här sak, kan ju inte säga att jag ska strunta i det faktum att han känner dom. Men saken är den att mitt x, han har en gång i tiden styrt mitt liv, han har fått mig till att må väldigt dåligt, så jag vill inte ha något med honom och hans familj att göra. 

Kommer vi klara oss över det här hindret? eller?

sen fick jag även reda på att han har en stor skuld som han släpar på, men den får han fixa till, hitills har jag aldrig haft med fogden att göra. Tänker inte börja nu... 

Av storm82 - 18 februari 2014 06:56

Att ha en hjärna som går på högvarv 24 timmar om dygnet är väldigt jobbigt, jag drömmer oroligt och tankarna snurrar hela dagarna, gjorde jag rätt den här gången, varför sa jag så där till den personen? varför varför varför?? den frågan kan man ställa sig ofta, men jag har inte kommit fram till något svar. 

Tänkte förut på vilken tur mina vänner och syskon har haft.. bägge mina systrar jobbar, min bästa vän som förr har varit arbetslös när jag har jobbat, hon har nu blivit lasad, och går på vikariat. 

Sen kommer man till mig, inget jobb, och ingen pojkvän, ont 24/7, en av killarna fråga mig igår hur det var med min värk, för han tyckte jag såg piggare ut än jag brukar.. jag bara, nej du, mina leder avskyr dom här väderomslagen, oron för pengar gör med att man konstant mår dåligt, men men vad gör man..... 

Skapa flashcards