En vuxen asylsökande ska leva på 61 kronor om dagen – och summan har inte höjts sedan 1994. Riksdagledamoten Christina Höj Larsen (V) uppmanade i dag migraionsminister Tobias Billström (M) att leva som asylsökande.  – Jag skulle vilja be ministern anta utmaningen att leva på 61 kronor om dagen i en månad.

(från aftonbladet)

Tycker det här är väldigt intressant, som arbetslös här i sverige, ska  man klara sig på en väldigt låg ersättning, när mina räkningar är betalda så har jag inte ens 61 kr om dagen kvar, då ska det räck till mat, kläder, vård, mediciner, nöjen. Ja allt som man behöver i sin vardag, min fråga är, varför tittar vi inte mer på hur personer här i vårat eget land lever? varför ska vi jämt hjälpa alla andra? 

Det finns barn, ungdommar, vuxna som lider pga ekonomin i det här landet, jag skulle hellre se politikerna reda sig på den summan jag får ut, betala alla räkningar, sen se hur enkellt det är att leva på det som är kvar. Många tror att man som arbetlös är lat, men så är ej fallet med mig. 

En person frågade mig idag, vad som stog högst upp på min önskelista till tomten, mitt svar blev, slippa värk och oro, hitta ett jobb. men vem vill anställa någon med alla dom problem jag har? 

Jag vill känna mig värdefull att få uträtta något, men i dagens samhälle är det svårt..... 

Idag när jag skulle hem, cyklade jag förbi en liten grupp som stog och pratade med folk som gick förbi, tittar lite extra på dom, ser att dom har ett ställ med "vad är bibeln" information brevid sig.

Då kommer mina tankar igång, är själv kristen, är döpt och konfrimerad. sjungit i kör och varit med i kyrkans unga. 

Då dyker tanken upp inom mig, att hur troende är jag egentligen idag? inte mycket, pga allt som hänt under dom senaste åren, så har jag tappat mycket. 

Eller är det bara prövningar för hur stark ens tro är som man har blivit utsatt för? ja jag vet inte, jag förstår inte varför just jag har råkat ut för allt elände som jag har gjort? Varför får inte jag må bra? ha ett jobb, slippa all värk, oro och ångest. Har alltid försökt att vara en bra mäniska, som hjälper till så gott jag kan, alltid försökt att vara andra till lags, tänker mer på att andra ska ha det bra, än att jag själv mår bra. 

men vem stöttar mig när jag behöver det? 

Hmm förra veckan var verkligen inte rolig, fick besked om att en familjemedlem har canser, även om det är en mildare form med goda utsikter, så blir man orolig, funderar på när oturen ska vända, när man ska få lite medgång i livet, själv ska jag tillbaka till vårdcentralen om en vecka, ska kolla upp ett par knölar i nacken igen. ingen som förstår hur mycket det här kan ta på en, hur dåligt man kan må. det jobbigaste nu är att jag känner att jag kan inte längre vara sjuk inför min familj, dom har nog som det är. kan inte visa att jag är orolig, så på många sätt och vis så är jag glad över att jag inte bor nära dom, att dom inte behöver se hur läget är med en annan. har testat att sova i sängen igen, gick inget vidare, en natt utan värk, sen var det kört, ska man verkligen behöva leva så här???

Idag har varit en jobbig dag. Funderat på varför det alltid är jag som ska fixa med allt... dom andra nere på min fas3 plats gör inte mycket för världen... om jag har saker som jag ska göra.. varför har inte dom??

axeln värker mer än vanligt.. gör så ont så man vill spy.. varför ska man behöva leva med det här?? vilken livskvallite har man, när man har ont 24h om dygnet?? läkarna tycker att man får leva med det.. 

konstigt att depressionen tar överhand? känner inte att jag har mycket att leva för, allt känns så jobbigt,, speciellt när jag får bära alla problem själv, familjen orkar inte, vännerna orkar inte... omgivningen orkar inte,, vill bara lägga mig ner och gråta..... 

Nu kryper mörkret närmare julen närmar sig, för många är detta en mörk tid. Dels för mig, då jag har det så jobbigt med min ångest och värk, dom säger ju att man inte ska tänka på smärtan, men hur gör man inte det? Har inte kunnat sova i min egen säng sen i somras. Då jag knappt vet hur jag ska ta mig upp om jag sover i den. Är det inte nacken så är det ryggen som krånglar. Jag vill ha ett vanligt liv, med jobb, vänner, värkfri. men det kommer jag nog inte få uppleva. Läkarvården bryr sig inte ett dugg. Vart ska man vända sig? när man inte ser ljuset i allt det mörka? finns det någon som kan stötta en utan att ge upp?

Jag vågar knappt nämna mina problem för vänner och familj längre, då dom tycker det är jobbigt, jag är 31, äter 3 st olicka smärtlindrande 3-4 ggr per dag av varje, det finns dom som kallat mig missbrukare. Ser mig inte som någon sådan. Då jag alltid sköter min medicin, att bli kallad för missbrukare av dom som står en närmast, finns inget som sårar mer.. 

Som hyresgäst ska man vist få acceptera vad som hellst innan hyresbolaget gör något.. sena fester, gapande ungar, folk som skräpar ner etc... 

ikväll har jag lyssnat på gapande och skrikande hela kvällen, kl tio i elva ikväll, drog dom på stereon på högsta volym, tystande för 2 min sen, ringde jouren 2 ggr, men är rätt säker på att musiken inte tystnade pga att väktarna kom.

sen har hyresbolaget mage att vilja höja hyran. 

Pricksystemet verkar inte finnas längre, annars skulle flera av mina grannar redan varit borta. 

Har för all del inget emot att folk har fest. men det finns något som heter respekt, det finns inte i mitt hus.... 

Att dejta är en svår sak, var kollar man efter kärleken?

På jobbet?

På internet?

Bland vänner/bekanta?

Ja jag vet inte, har träffat en del killar/män via nätet, även bland kompisar, men sanningen att säga, så börjar dom skrämma mig, en del har väldigt konstiga ideer, andra är konstiga, en del klarar inte hur ens liv ser ut, det finns dom som vill ha allt, men vad är idealet? 

jobb, skönhet, fritidsintressen, familj? listan kan göras lång.

för mig då som lever med krasslig ekonomi, depression, ångest, kronisk värk, att hitta någon som klarar av att hantera mitt bagage, det är svårt, man intallar sig själv att det finns ingen för en annan, bara för alla andra. 

ingen att umgås med, inget jobb, ingen som gillar en för den man är, ja depressionen tar allt för ofta över. 

någon som har någon bra ide??

Famillj, vänner, kollegor ja alla dom man möter på ett eller annat sätt, gör intryck på ens vardag, själv känner man sig så otroligt ensamen.

När värken tar över och man går ner i svackan, känner man sig så otroligt bitter, hur kan jag som bara är 31, lida av kronisk värk, nackskada, förslitningar i ryggen och i stort sett fullt utblossad fibromyalgi?

Har  ställt mig den frågan så många gånger, vet att det finns dom som drabbas av värre saker än det jag lider av, men för mig är det svårt, en väldigt mörk tid, jag kan inte skriva vad jag vill när och hur jag vill, måste tänka på vem jag säger vad till, det gör att man issolerar sig från omvärden, man väljer bort att vara ute bland folk, för man är rädd för att bli dömd,  rädd för att folk ska tycka att man bara klagar, dom ser inte ens sjukdom, för den är inte synlig, dom ser inte ens värk, för den syns inte. Då är det lättare med ett brutet ben, det syns, det är ingen sjukdom, som folk tror man hittar på, att man är lat, eller bara vill leva på smärtstillande. 

Varje dag är en kamp.....