Senaste inläggen

Av storm82 - Fredag 3 feb 03:12

Ligger och kollar runt på facebook. Snubblar över en artikel om otrohet, och om fruar i USA som lägger ut den andra kvinnan på sidor som "she is an homewrecker" etc. 

Kommer då och tänka på min före detta och hur det förhållandet slutade. Det visade sig att han hade ett förhållande med en gift kvinna. Men när jag tänker efter, så skulle aldrig det ha hjälpt mig att lägga ut henne och vad hon gjort på nätet. Tror mer att det hade skadat mig själv i slutändan. Det visade mig att var han tvungen att ha en affär med en annan kvinna, då var han inte värd mig, att ha mig som husshålerska, kock, tvätterska, den person som såg till att det fanns mat hemma, rena kläder, etc. Jag har ingen kontakt med honom idag, men är rätt säker på att när vårat förhållande tog slut, så tog även hennes känslor slut, för så länge han inte var singel, så kunde hon leka hur mycket hon ville med honom, behövde inte ta något ansvar eller göra slut med sin man. Men när det tog slut mellan oss, så var det nog inte lika aktuellt. 

Jag är bara glad att jag slapp ifrån, att hela tiden slippa höra vilken dålig sambo, flickvän, person jag var. även om mitt liv idag inte är perfekt, att jag varje dag kämpar med värk i kroppen, ligger i denna stund med en vetepåse över axlarna, då jag har så ont i dom så jag knappt kan skriva. Men hur livet än ser ut. så har jag bevisat för mig själv och alla andra, att ta mig tusan. vad jag klarar mig bra utan honom. Han hade tryckt ner mig i skorna rejält, men hoppas han har ett bra liv ändå, hur han än lever det..... 

ANNONS
Av storm82 - Onsdag 1 feb 04:39

Hur man än vänder sig så har man ryggen bar. Eller hur är det nu man brukar säga? Har alltid försökt att göra rätt för mig. Men då man är arbetslös, så har man inget värde. jag växte upp på en gård, fick arbeta i tidig ålder, och har efter det fått många problem med kroppen. Jag har under åren som jag läste på fhsk jobbet extra, jag slet och som timmvikarie inom vården, ett tag hade jag jobb på timmar på 3 olika arbetsplatser. Vad har jag fått för det? kronisk värk i hela kroppen och jättesvårt att hitta ett jobb som jag ska kunna klara av en längre tid. 

Nu har problemet kommit att mina tänder rasar, en framtand har dom redan fått dra ut, fler är på väg, dom vittrar sönder. Varför vet jag inte riktigt. mer än att jag haft problem med mina tänder i hela mitt liv. Jag har försökt få hjälp från socialen, men där får jag bara svaret att jag har för stor inkomst. Vården hjälper mig inte. fast jag äter så mycket medeciner så jag måste ha en dosett, för att veta att jag inte missar någon. Satt igår och kollade igenom om det fanns någon möjlighet att ta ett lån, dels för att betala av lite saker som ligger, men mest för att kunna fixa iordning mina tänder. Men då jag inte har någon inkomst. (aktivitetsstöd räknas inte som inkomst) så fick jag blankt nej. Jag vill inte be min familj om att vara medlånstagare. Då jag var tvungen att använda min syster som borgenär när jag skulle skaffa egen lägenhet då jag gick isär med mitt x för några år sedan. Jag har tappat hoppet och tron på att saker någon gång ska gå min väg. Känner mig så misslyckad i allas ögon, då jag inte ens kan hitta ett jobb. Många säger att jag ska rycka upp mig, så illa är det ju inte. Men att inte våga le för att tänderna ser ut som dom gör, att varje dag är en kamp att ta sig upp, klä sig, laga mat. Det märker ingen. Allting blir bara fel.. så varför fortsätter man försöka??????

ANNONS
Av storm82 - 22 november 2016 11:40

Idag sa jag till pojkvännen att det har lagts på tok för mycket fokus på hans barn på senaste tiden. Att vi inte får glömma bort varandra, för då finns risken att det inte håller. Vist är jag väl medveten om att barnen följer med på köpet, och jag gillar dom mycket. Men tror många går isär, då dom glömmer bort att vara mer än föräldrar. Att göra något utan att barnen är med. Förstår att det kan vara svårt, men har man dom varannan vecka, så finns ju möjligheten att ses och bara rå om varandra ibland med. Jag har helt plötsligt kastats in i ett familjeliv, varav ett av barnen har mer behov, dels av uppmärksamhet, dels av att man är koncekvent. Det här är nytt för mig. Jag hoppas man orkar med med allt som är runt om....

Av storm82 - 21 november 2016 16:42

Något som är svårt med att hitta någon ny som man kan tänka sig att kanske bilda familj med, är den personens familj. Den jag är tillsammans med nu, har barn från ett tidigare förhållande, själv har jag inga barn. 

Jag har träffat barnen x antal ggr nu, och vill att dom ska gilla mig, då jag vet att dom kommer med på köpet. Det jag tycker är komplicerat är att ena barnet har autism. Den är inte så farlig, men då jag inte har egna barn, är det svårt att komma in i rollen som vuxen. Jag har redan gjort klart att jag inte tänker ta deras mammas plats, utan att jag tycker om dom och deras pappa. Men hur hanterar man ett barn som har en diagnos? Jag vill behandla barnen lika, och glömmer därför ibland bort att jag måste vara extra tydlig med hon som har autism. Hon vill vara med och bestämma. Men ibland så är hon i vägen och ber man henne flytta på sig, så kopplar det inte alltid. Jag är ny på det här, vet inte riktigt hur jag ska bete mig i alla situationer. 

Känner att man aldrig kan lära sig för mycket. men som det står på nätet, så är det en diagnos, som är svår, då varje individ är olika.... Vart ska man vända sig för att lära sig bli en sån bra vuxen förebild som möjligt?????

Av storm82 - 16 november 2016 23:58

Nu var det ett tag sen jag skrev, men men, ska försöka bättra mig, men det är rätt så mycket som händer i mitt liv just nu. 

Sen senast så har jag nu en ny pojkvän, så vi har träffats sen i somras, han fick vara väldigt tålmodig med mig, innan jag gick med på att vi hade ett förhållande. 

Tog hela 3 månader. vist det är ett distansförhållande, men rätt skönt på samma gång, då man får tillfälle att sakna varandra lite mer. Det som är störande är att han har ett x, som inte har alla hästar hemma, men då det finns orsaker, så vill jag inte gå in på vilka hästar som saknas, utan lämnar det där det är. 

Ska nu få mer hjälp från arbetsförmedlingen med att hitta ett jobb som funkar med mina problem, hoppas bara dom lyckas,, för vill så gärna komma ut i jobb igen, är ju bara svårt att hitta ett som funkar med all min värk. 

En sak som är helt underbar, jag förlorade en vän för tre år sen, han tog kontakt med mig för några veckor sedan. Han bad om ursäkt för hur han hade uteslutit mig ur sitt liv, och var rädd för att jag inte skulle förlåta honom, men han är en person som jag skulle kunna förlåta för mycket.. Känns så underbart att ha tillbaka honom i mitt liv.... <3

Av storm82 - 7 juli 2016 21:37

När man hela tiden får höra, varför kan inte du hitta ett jobb för, du måste hitta något att göra, varför kan inte du lyckas som alla andra.. etc etc. 

Tror verkligen folk runt om en att man vill vara sjuk, leva med kronisk värk i hela kroppen. Vända på vartenda öre varje månad. aldrig kunna unna sig något utöver det vanliga. Det verkar som om dom tror allt det där. 

Men den bistra saningen är den att ett jobb är inte lätt att hitta idag.

Plugga ligger väldigt långt bort, då jag känner att jag har lätt för att tuppa av, när jag måste sitta länge och koncentrera mig. 

Ingen som vill ha någon som har ont i hela kroppen dyngnet runt. 

Jag sover inte nätterna igenom. Vissa nätter sover jag inte alls. 

Depressionen blir bara värre och värre. Dödsångest attackerna kommer oftare, rädslan över att bli skadad... 

Jag orkar inte öppna vissa brev som jag får. 

Viljan att leva orken att leva blir mindre för var dag som går. Jag har ändå inget mer än värk och bekymmer som håller mig kvar.. men är inte den personen som skulle kunna med att göra något dumt..... 

Av storm82 - 30 juni 2016 01:29

Du satte mig till livet, det var du som skulle älska mig utan förbehåll. Som skulle vara stolt över mig, som skulle skydda mig. 

Istället, så bröt du ner mig, du fick mig till att synas men inte höras, hördes man, så fick man en blick som sa att man skulle få se på annat när vi var själva. Det var mer än en gång som man fick smisk på rumpan så man inte kunde sitta efteråt. 

Du fick mig till att tvivla på mig själv, du bröt ner mitt självförtroende, inget som jag gjorde dög tillräckligt bra. Jag var aldrig bra i skolan, hade aldrig några verkliga vänner, inget som jag gjorde var bra nog. Finns så mycket bitterhet mot dig, du förådde mig, tog in en kvinna i våra liv, som fick mig till att öppna upp mig, som sen sprang och berättade allt för dig. 

Du hade folk som hade ögonen på mig, som höll reda på vad jag gjorde och vem jag träffade. jag antar att du älskade mig på ditt eget vis, och än gör. Men det är lätt att göra mig till syndabock. Jag bröt mig loss efter gymnasiet, flyttade iväg, men ändå hade du en väldigt stor makt över mig, ångesten som jag idag lever med, är mycket tack vare dig. både du och mamma sa att jag aldrig skulle klara mig själv, men även om livet är tungt och ekonomin ansträngd. Så bor jag idag själv, bor i en stad där jag är lika ensam som jag alltid har varit. Men vägrar att flytta till en småstad igen, där alla vet vem man är, vilka som man umgås med, etc.... där du åter skulle få en stor makt över mig. Det är till större delen du som har jagat bort mig ur era liv, MEN du gör aldrig några fel, det är alltid alla andra. Men större delen är ditt fel varför saker och ting är som dom är mellan oss, har ont i hela kroppen, hade inte du tvingat mig att arbeta så hårt som jag gjorde på kroppen, skulle nog saker och ting se annorlunda ut, men det kommer jag aldrig få reda på...... 

Av storm82 - 28 juni 2016 03:37

Just nu styr mörkret mitt liv. Tappade en framtand för några veckor sen. jag lämnade in alla papper som soc ville ha, för att få hjälp med kostnadera. Men funderar på om dom har något hjärta i kroppen dom som jobbar där. Den enskilda individen finns inte. Några tankar som har snurrat i min skalle är "välkommen till Sverige, du får gratis tandvård och sjukvård. Men ta hand om dom som redan bor här, det kan vi inte"

Enligt deras norm, så ligger jag ca 1300 plus varje månad. Då räknar dom inte in att jag är kronisk sjuk. Lider av både ångestattacker, depression och kronisk värk i hela kroppen. Jag måste gå på stadiga behandlingar för att få bort dom värsta smärt topparna. Men är aldrig smärtfri. Idag blev det dags med en ny kortison spruta i axeln, 5 ställen fick jag på. det är 3e sprutan på 10 månadet. Jag måste äta värktabletter varje dag. Annars blir jag jättedålig. Nu när det är sommar och varmt ute, så kan jag inte sitta ute och sola. För min kropp krachar totallt. 

Men en possitiv sak är ju att jag får fortsätta gå på behandlingarna. FIbromyalgi är en sjukdom från helvetet. sen att ha så mycket andra problem på sidan av den. så gör det inte vardagen bättre. ännu en natt så är klockan snart 4, och jag är fortfarande vaken. Med värk i hela kroppen så jag inte finner någon ro att sova. Jag är totallt uttömd på energi och ork i både hjärta och själ. saken att man är ensam, gör inte situationen bättre. till slut orkar man inte bära på allt själv.... som brevet som kom med posten idag. Orkar inte öppna det. har ångest i hela kroppen. Men hur dåligt jag än må må. Så går jag upp varje morgon, sätter på mig kläder, lagar mat, fastän jag lika gärna bara skulle vilja krypa ihop i fosterställning och gråta. För man ser ingen ände på alla problem som är runt en...... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se