Senaste inläggen

Av storm82 - 10 juni 2016 04:19

Jag var 23 när jag träffade dig, eller jag skulle fylla 23 samma höst. Du var det bästa som hade hänt mig enligt min familj, så även om det var stormigt ibland, så höll jag fast, då jag alltid har varit en besvikelse för folk runt omkring mig, så var ju det här något bra. 

Det började med små saker, som att vi snabbt flyttade ihop. Det jag såg, men valde att inte se, var hur du tog över kontrollen över mitt liv, detta har snurrat i min skalle i ett par dagar, så kände att jag måste få det ur mig. när vi bott ihop i nästan ett år, så fick du mig till att skaffa gemensamt konto, där förlorade jag kontrollen över mitt eget liv, sen helt plötsligt så ville du åka utomlands och jobba några veckor på semestern. Då jag ändå jobbade så var det helt okej för mig. 

Men sen så blev jag av med timmarna som jag jobbade inom vården, och började gå hemma. mer och mer fick jag höra varför jag inte kunde hitta mig ett jobb. även om du inte sa det rätt ut, så kändes det som om du hela tiden förklarade för mig hur värdelös jag var. vilket du sen verkligen började göra. varje stort beslut tog du, ville du göra något så tjatade du på mig tills jag gav med mig. Helt plötsligt så fick du panik och ville flytta. Det var bara för mig att haka på. Vid det laget så hade jag ingen egen vilja kvar. Det var du som skötte ekonomin, förde pengar mellan konton som jag inte kom åt. köpte det du ville, medans jag fick ångest bara av att köpa ett paket cigg. Du bröt ner mig, bit efter bit, du trodde inte att jag skulle klara mig utan dig, men det gör jag, vist är det kämpigt, som nu när en framtand i överkäken gått av. måste få en protes, och 3600 kr vart tar man det ifrån som arbetslös och man har kronisk värk i hela kroppen. har även en axel som jag väntar på röntgensvar på. som gör så ont emellanåt så man bara vill gråta. Veta att man ännu en sommar inte kan hitta på något, sitta hemma när resten av släkten drar utomlands i höst. Men det är inget nytt att dom inte bryr sig om mig. Varför ska dom? jag har ju ändå bara varit till besvär, gått min egen väg, totallt struntat i vad dom har tyckt. från att ha levt i ett förhållande i nästan sju år (även om det är 5 år sen det tog slut) så jobbar jag med mig själv varje dag för att kunna lita på karlar igen. Bygga upp mig själv och hitta mig själv igen. men när värken tar över så vill man bara gråta. Även jag vill ha någon att luta mig mot när jag känner att livet bara ger en skit. som det är just nu. Men finns ingen som man kan luta sig mot...... 

ANNONS
Av storm82 - 17 maj 2016 18:39

Inatt bran det ett flertal bilar runt om i Norrköping, polisen får ta på sig kravall utrustningen när dom ska ge sig in i vissa områden då dom får stenar kastade på sig och sina fordon. Brandkår och ambulans vägrar att åka in i dessa områden utan polis assistans. Droger säljs helt öppet i dessa områdens centrum. Dom tänder eld på lokaler och andras ägodelar. Kostar samhället åtskilliga miljoner på bara några veckor. Vilka ursäkter får man höra? Jo att dessa personer som gör detta har hamnat i ett utanförskap, dom vill kunna sälja sina droger helt öppet, skrämma folk att hålla sig hemma, Att dom inte har en chans att komma någonstans i dagens sverige. Jag ställer mig frågan, Vart är föräldrarna, som ska uppfostra sina barn till att respektera samhället och sveriges lagar och regler. Hur kommer det sig att samhället låter dessa personer leva rövaren som dom gör? Polisen säger att dom vet vilka desssa personer är, men att dom inte har mer bevis så dom kan göra något åt saken, detta handlar inte om personer som är 13-15 år gamla, utan det är ända upp i 20 års åldern, Vuxna unga, som ägnar sig åt skadegörelse och kriminalitet. Dom har valt vilken bana dom vill ta i livet. Att Norrköping har varit oroligt ett bra tag nu är inget nytt. Senaste halvåret har det varit både mord, handgranater och en massa annat som man med all säkerhet inte vet något om. Vågar man öppna mun så är man illa ute. Ska man verkligen behöva leva ett liv i rädsla. Det tänker då inte jag göra. Men blir så arg och frustrerad att samhället och politikerna inte tar sitt ansvar. Stå på sig mot dessa som anser sig stå över alla lagar och regler. Men det lär ju inte hända...... 

ANNONS
Av storm82 - 15 april 2016 19:27

För varje dag man vaknar och känner hur kroppen värker, för varje dag man vaknar och det första man känner är hjälplöshet. Kan bara säga att jag hatar min kropp, mitt liv, min ensamhet, ja allt. 

Jag gillar inte att varje dag känna hur hopplöst allt är, hur mycket bättre alla skulle ha det utan mig. Att få slippa känna värken som kryper i lederna, känna hur kroppen sparkar bakut, känna vilken belastning man är för sin omgivning. jag lever i ett svart hål, varje dag får jag låtsas att allt är som det ska, för annars orkar inte folk med mig. Frågan om hur det är med en är ju bara för artighetens skull. Egentligen är det ingen som riktigt bryr sig. Jag vågar inte säga att jag helst av allt skulle vilja avsluta mitt liv, så alla slapp mig, för mitt liv kommer aldrig bli bra, jag kommer aldrig slippa värken, eller det svarta som omger och slukar mig, jag vågar inte säga hur det egentligen är, har i så många år gömt hur det egentligen är, så kan inte visa dom känslorna, redan som barn fick jag lära mig att dölja hur jag mådde, hur allt verkligen var. för barn kan vara så dumma, 

Att gråten klumpar sig i halsen, att tårarna försöker tränga fram bakom ögonlocken, jag håller allt tillbaka och lotsas att livet är okej, även om det är en kamp, men ingen kommer någonsin hjälpa mig upp ur det avdrundsdjupa hål som jag befinner mig i..... 

Av storm82 - 15 mars 2016 17:17

Känslan av att inte vara älskad eller duga är bedrövande. Förra året viste både min syster och min bästa vän att jag ville bli gudmor. Ingen av dom frågade mig, Jag duger inte till att ha ett jobb, för gör jag något fel, så får jag ingen andra chans. Som flickvän, det var länge sen. har träffat en hel del killar, men när dom fått sitt så går dom vidare till nästa, jag duger inte som dotter eller syster. duger bara när min lillasyster är pratsugen och mig är den enda som hon vet inte har något liv. Om dom behöver hjälp med något som har att göra med telefoner/datorer/surfplattor, då duger jag.. för jag kostar inget.. även om jag inte är expert.. så har jag lite kunskap. Eller hur man gör när man ska börja stämpla, gå på aktivitetsstöd..... men det är inte därför jag vill känna mig behövd.... Jag vill känna mig ÄLSKAD...........

Av storm82 - 11 mars 2016 17:49

Igår fick jag reda på att personen som en gång utsåg mig till sin bonusmamma, lever i ett farligt förhållande. Hennes sambo misshandlar henne, klår henne gul och blå, har fått henne att strypa all kontakt med vänner och familj, han har även kört under inverkan av alkohol och droger, varit tagen för innehav av droger, hotat att slå ihjäl hennes mamma, ja listan kan göras lång, personen är livsfarlig, och jag vågar inget göra. I det här fallet är jag rädd för mitt eget liv, rädd för hennes liv, rädd för att han en dag slår ihjäl henne. Vet inte vad jag ska ta mig till. Känner mig så jävla hjälplös, när mamman berättade det här för mig igår, så kan jag inte säga att jag är förvånad. jag såg den lilla tjejen som satt med mig på uteplatsen och pratade om allt, som bad att få sova hos mig, för hon hade bråkat med sin familj. som kom och bara ville ha en kram. gråter inombords för henne och hennes lilla dotters skull, som jag aldrig fått träffa för att jag antagligen inte dög enligt han som hon är tillsammans med.... 

Snälla hjälp mig hjälpa......... 

Av storm82 - 9 mars 2016 11:13

Igår kom det fruktade smset. Dumpad igen, han skyllde på problem med sonen på 23 år igen. Kände lite att det är en enkel ursäkt. Kommer inte lita på en kille igen. Har blivit sårad på tol för många gånger. Många som säger en sak, sen när man vågat öppna upp känslorna.. så får dom sitt sen är det tack och hej. Vad gör jag för fel? Jag vill bli älskad, någon som bryr sig om mig. Någon jag kan sakna, någon som saknar mig, Varför kan inte jag få vara lycklig för? varför kan inget någonsin gå min väg.... 

Av storm82 - 8 mars 2016 08:19

I förra veckan började jag pratat med an man som är 15/16 år äldre än mig. Första gången han kontaktade mig, så iggnorerade jag, men han hörde av sig nästa dag igen. Så jag tänkte att varför inte? Man kan ju se vad han är för någon i alla fall. Så i fredags kväll så hade vi våran första dejt, något som man trodde kunde ta allt från 30 min blev över 4 timmar. Jag hade väldigt trevligt i hans sällskap, sen drack han inte så mycket heller. Men det som nästan bettyde mest. Var att jag behövde inte lägga en krona på hela kvällen. Detta har stor betydelse då han har ett välbetallt jobb och jag är arbetslös. Så vi skickade meddelanden till varandra under större delen av helgen. Igår träffade jag honom igen. Då jag hade sagt att jag var godissugen, så frågade han vilket godis som jag gillade. tänkte att han kanske köper en chokladbit... nja riktigt så var det inte. Fick en hel bytta med godis.. Jag trivs i hans sällskap, känner mig lugn och trygg. så även om han ser lite gamal ut. Så är det hur han är som betyder något för mig...... hur han får mig att må...... 

Av storm82 - 24 februari 2016 20:38

Jag har varit deprimerad sen jag var barn, jag var mobbad och utanför hela skoltiden. även idag är jag mycket av en ensam varg. Jag har fått sysselsatt mig själv, mycket av tiden under ungdomen, så läste jag mycket kärleksromaner, drömde mig bort till en annan värld, där det alltid slutade lyckligt för huvudpersonerna. Jag har aldrig känt mig älskad av min familj. Jag har mest varit till besvär, det är jag än idag. Detta har gjort att jag alltid har gått min egen väg, vilket jag även gjorde för ett par veckor sen, när 2 i min familj valde att inte lyssna på vad jag hade att säga, utan det var enklare att skrika gapa, skicka otrevliga meddelanden. då bestämde jag mig för att nu får det vara nog, dom får hitta någon annan att behandla som skit, dock skulle jag vilja ta upp kontakten med den ena personen. men är rädd. rädd för att än en gång bli behandlad som skit. när jag väl försöker. Om dom bara kunde förstå hur illa dom gör mig, att aldrig få känna sig älskad utav dom, dessa tankar i samband med att jag har haft en otroligt jobbig dag med massa värk, gjorde att all livslust och glädje försvan för en liten stund sen. ofta så tänker jag att kan det inte hända något som tar mig bort från detta liv, för jag skulle aldrig klara av att göra något själv. Jag vill bara få vara älskad.... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se