Senaste inläggen

Av storm82 - 17 maj 2016 18:39

Inatt bran det ett flertal bilar runt om i Norrköping, polisen får ta på sig kravall utrustningen när dom ska ge sig in i vissa områden då dom får stenar kastade på sig och sina fordon. Brandkår och ambulans vägrar att åka in i dessa områden utan polis assistans. Droger säljs helt öppet i dessa områdens centrum. Dom tänder eld på lokaler och andras ägodelar. Kostar samhället åtskilliga miljoner på bara några veckor. Vilka ursäkter får man höra? Jo att dessa personer som gör detta har hamnat i ett utanförskap, dom vill kunna sälja sina droger helt öppet, skrämma folk att hålla sig hemma, Att dom inte har en chans att komma någonstans i dagens sverige. Jag ställer mig frågan, Vart är föräldrarna, som ska uppfostra sina barn till att respektera samhället och sveriges lagar och regler. Hur kommer det sig att samhället låter dessa personer leva rövaren som dom gör? Polisen säger att dom vet vilka desssa personer är, men att dom inte har mer bevis så dom kan göra något åt saken, detta handlar inte om personer som är 13-15 år gamla, utan det är ända upp i 20 års åldern, Vuxna unga, som ägnar sig åt skadegörelse och kriminalitet. Dom har valt vilken bana dom vill ta i livet. Att Norrköping har varit oroligt ett bra tag nu är inget nytt. Senaste halvåret har det varit både mord, handgranater och en massa annat som man med all säkerhet inte vet något om. Vågar man öppna mun så är man illa ute. Ska man verkligen behöva leva ett liv i rädsla. Det tänker då inte jag göra. Men blir så arg och frustrerad att samhället och politikerna inte tar sitt ansvar. Stå på sig mot dessa som anser sig stå över alla lagar och regler. Men det lär ju inte hända...... 

ANNONS
Av storm82 - 15 april 2016 19:27

För varje dag man vaknar och känner hur kroppen värker, för varje dag man vaknar och det första man känner är hjälplöshet. Kan bara säga att jag hatar min kropp, mitt liv, min ensamhet, ja allt. 

Jag gillar inte att varje dag känna hur hopplöst allt är, hur mycket bättre alla skulle ha det utan mig. Att få slippa känna värken som kryper i lederna, känna hur kroppen sparkar bakut, känna vilken belastning man är för sin omgivning. jag lever i ett svart hål, varje dag får jag låtsas att allt är som det ska, för annars orkar inte folk med mig. Frågan om hur det är med en är ju bara för artighetens skull. Egentligen är det ingen som riktigt bryr sig. Jag vågar inte säga att jag helst av allt skulle vilja avsluta mitt liv, så alla slapp mig, för mitt liv kommer aldrig bli bra, jag kommer aldrig slippa värken, eller det svarta som omger och slukar mig, jag vågar inte säga hur det egentligen är, har i så många år gömt hur det egentligen är, så kan inte visa dom känslorna, redan som barn fick jag lära mig att dölja hur jag mådde, hur allt verkligen var. för barn kan vara så dumma, 

Att gråten klumpar sig i halsen, att tårarna försöker tränga fram bakom ögonlocken, jag håller allt tillbaka och lotsas att livet är okej, även om det är en kamp, men ingen kommer någonsin hjälpa mig upp ur det avdrundsdjupa hål som jag befinner mig i..... 

ANNONS
Av storm82 - 15 mars 2016 17:17

Känslan av att inte vara älskad eller duga är bedrövande. Förra året viste både min syster och min bästa vän att jag ville bli gudmor. Ingen av dom frågade mig, Jag duger inte till att ha ett jobb, för gör jag något fel, så får jag ingen andra chans. Som flickvän, det var länge sen. har träffat en hel del killar, men när dom fått sitt så går dom vidare till nästa, jag duger inte som dotter eller syster. duger bara när min lillasyster är pratsugen och mig är den enda som hon vet inte har något liv. Om dom behöver hjälp med något som har att göra med telefoner/datorer/surfplattor, då duger jag.. för jag kostar inget.. även om jag inte är expert.. så har jag lite kunskap. Eller hur man gör när man ska börja stämpla, gå på aktivitetsstöd..... men det är inte därför jag vill känna mig behövd.... Jag vill känna mig ÄLSKAD...........

Av storm82 - 11 mars 2016 17:49

Igår fick jag reda på att personen som en gång utsåg mig till sin bonusmamma, lever i ett farligt förhållande. Hennes sambo misshandlar henne, klår henne gul och blå, har fått henne att strypa all kontakt med vänner och familj, han har även kört under inverkan av alkohol och droger, varit tagen för innehav av droger, hotat att slå ihjäl hennes mamma, ja listan kan göras lång, personen är livsfarlig, och jag vågar inget göra. I det här fallet är jag rädd för mitt eget liv, rädd för hennes liv, rädd för att han en dag slår ihjäl henne. Vet inte vad jag ska ta mig till. Känner mig så jävla hjälplös, när mamman berättade det här för mig igår, så kan jag inte säga att jag är förvånad. jag såg den lilla tjejen som satt med mig på uteplatsen och pratade om allt, som bad att få sova hos mig, för hon hade bråkat med sin familj. som kom och bara ville ha en kram. gråter inombords för henne och hennes lilla dotters skull, som jag aldrig fått träffa för att jag antagligen inte dög enligt han som hon är tillsammans med.... 

Snälla hjälp mig hjälpa......... 

Av storm82 - 9 mars 2016 11:13

Igår kom det fruktade smset. Dumpad igen, han skyllde på problem med sonen på 23 år igen. Kände lite att det är en enkel ursäkt. Kommer inte lita på en kille igen. Har blivit sårad på tol för många gånger. Många som säger en sak, sen när man vågat öppna upp känslorna.. så får dom sitt sen är det tack och hej. Vad gör jag för fel? Jag vill bli älskad, någon som bryr sig om mig. Någon jag kan sakna, någon som saknar mig, Varför kan inte jag få vara lycklig för? varför kan inget någonsin gå min väg.... 

Av storm82 - 8 mars 2016 08:19

I förra veckan började jag pratat med an man som är 15/16 år äldre än mig. Första gången han kontaktade mig, så iggnorerade jag, men han hörde av sig nästa dag igen. Så jag tänkte att varför inte? Man kan ju se vad han är för någon i alla fall. Så i fredags kväll så hade vi våran första dejt, något som man trodde kunde ta allt från 30 min blev över 4 timmar. Jag hade väldigt trevligt i hans sällskap, sen drack han inte så mycket heller. Men det som nästan bettyde mest. Var att jag behövde inte lägga en krona på hela kvällen. Detta har stor betydelse då han har ett välbetallt jobb och jag är arbetslös. Så vi skickade meddelanden till varandra under större delen av helgen. Igår träffade jag honom igen. Då jag hade sagt att jag var godissugen, så frågade han vilket godis som jag gillade. tänkte att han kanske köper en chokladbit... nja riktigt så var det inte. Fick en hel bytta med godis.. Jag trivs i hans sällskap, känner mig lugn och trygg. så även om han ser lite gamal ut. Så är det hur han är som betyder något för mig...... hur han får mig att må...... 

Av storm82 - 24 februari 2016 20:38

Jag har varit deprimerad sen jag var barn, jag var mobbad och utanför hela skoltiden. även idag är jag mycket av en ensam varg. Jag har fått sysselsatt mig själv, mycket av tiden under ungdomen, så läste jag mycket kärleksromaner, drömde mig bort till en annan värld, där det alltid slutade lyckligt för huvudpersonerna. Jag har aldrig känt mig älskad av min familj. Jag har mest varit till besvär, det är jag än idag. Detta har gjort att jag alltid har gått min egen väg, vilket jag även gjorde för ett par veckor sen, när 2 i min familj valde att inte lyssna på vad jag hade att säga, utan det var enklare att skrika gapa, skicka otrevliga meddelanden. då bestämde jag mig för att nu får det vara nog, dom får hitta någon annan att behandla som skit, dock skulle jag vilja ta upp kontakten med den ena personen. men är rädd. rädd för att än en gång bli behandlad som skit. när jag väl försöker. Om dom bara kunde förstå hur illa dom gör mig, att aldrig få känna sig älskad utav dom, dessa tankar i samband med att jag har haft en otroligt jobbig dag med massa värk, gjorde att all livslust och glädje försvan för en liten stund sen. ofta så tänker jag att kan det inte hända något som tar mig bort från detta liv, för jag skulle aldrig klara av att göra något själv. Jag vill bara få vara älskad.... 

Av storm82 - 15 februari 2016 10:30

Jag vet inte vad kärlek är, hur känsklan är att ha en kärleksfull familj runt sig, vänner som älskar en, för den man är, jag har ingen koll på något. Känner inte att min familj älskar mig, för jag duger aldrig. Väger jag inte för mycket, så har jag fel frisyr, har jag inte fel frisyr så har jag fel hårfärg, eller så är det ju bara att skaffa sig ett jobb, som om jobb i dagens läge växer på träd? 

Känslan när man åkt tåg i fem timmar, man stiger av tåget, och INGEN kommer för att möta upp en, den känslan är så svår att beskriva, man har kanske inte setts på ett halvår och dom kan inte ens stiga ur bilen för att komma och möta en, eller hjälpa en med packningen, jag känner mig inte älskad av min familj, har aldrig gjort det, känner mer som om jag är en belastning för dom. För jag har alltid varit det svarta fåret, gått min egen väg, hamnat i trubbel, men det enda jag har velat, har varit att min familj skulle älska mig, nu tror jag att såren är för djupa, jag är tveksam till att dom kommer läka, för nu har jag inte pratat med 2 av dom på över en månad, mer än att min far skicka ett sms igår och önskade mig en trevlig alla hjärtans dag, varav jag skickade tds tillbaka. Jag har gjort allt för dom, försvarat dom i vått och tort. okej jag ör skylldig min syster pengar, men innebär det att man ska vara en mental slagpåse för att betala tillbaka det jag är skyldig? Hon ska få sina pengar, men det får ta lite tid, man blir inte mer sugen att skynda på, speciellt när man behandlas som skit av sin egen familj, Den enda som hör av sig från familjen är min lillasyster, men mycket är nog för att jag är en av dom få som inte har barn, inte jobbar, jag förstår inte att jag ska leva ett liv som det här........

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se