Senaste inläggen

Av storm82 - 15 oktober 2015 09:24

Nu var det ett tag sen jag skrev något, men mycket har hänt sen i våras. Jag fick ett jobb dom fritidsledare på 75% i ett halvår med chans till förlägning. Allt började jättebra, kroppen orkade med både att jobba och pendla. Det den dock inte orkade med, var alla klagomål cheferna kom med. Jag erkänner att jag inte är felfri. Det är ingen, men att hela tiden få höra vilken dålig mäniska man är. Att man hela tiden gör fel, behandlar andra illa, sen till råga på allt får munkavel av chefen inför min egen erbetsgrupp, fick mig till slut att må dåligt att gå upp och åka till jobbet. Jag funderar på hur mycket av kritiken som jag fick är lögn och uppdiktat? hur mycket som är förvrängt. Jag har då aldrig förut blivit tillsagd att jag inte får diskutera med mina kollegor om saker som gäller mig. Eller är det mina kollegor som jag inte skulle ha litat på? För när jag fick beskedet att jag inte skulle få fortsätta så fick jag det inför hela arbetsgruppen. Chefen tog det inte med mig enskillt innan. Detta gjorde att några av dom som jag jobbade med tog illa upp. Det som känns mest är att dom inte kollade med någon av dom som jag verkligen jobbade med hur jag skötte mitt jobb, utan gick på rykten. Ska det verkligen vara så illa så det är cheferna som bränner ut sin personal? som får den till att må dåligt över att gå till sina arbetsplatser? Och ingen gör något. Önskar jag hade mer ork och energi men det har jag inte, jag fick inte ens försvara mig själv, utan när jag försökte så sa dom att dom bara berättade vad dom fått reda på, ska man inte ha rätt att få säga ens egen verion då?

Nu försöker jag komma upp ur detta hål som dessa två lysande briljanta bra chefer har satt mig i. Ta nya tag och intala mig själv att jag inte är någon dålig person. Men det är en bra bit att ta sig upp igen......  

ANNONS
Av storm82 - 10 maj 2015 14:10

Jag har gett upp hoppet om att få bli mamma, att hitta kärleken, att få vara smärtfri, att få vara lycklig. Jag är inte den personen som mänen vänder sig om efter, inte den som får komplimanger. Mig använder dom som någon som är lätt att få sex av. Tröttnat helt på dessa män, vet dom inte att även jag har känslor?

Ska få träffa min lilla systerdotter om knappt två veckor, tankarna om detta har fått mig att fundera, jag kommer aldrig kunna orka hålla i en bebis så länge som dom behöver, värken är olidlig för det mesta, speciellt när jag ska använda musklerna. Jag vill inte bli en börda för någon. Lika bra jag koncenterar mig på mitt jobb, se om jag kan ge den extra kärlek som jag har till tjejerna och killarna på jobbet. 

<3

ANNONS
Av storm82 - 16 april 2015 23:35

Nu var det ett tag sen jag skrev något, men påbörjat mitt nya jobb, jobbat 4 veckor nu, och känns som om det här kommer funka med mina smärtproblem, fortfarande så vet inte mina chefer om mina problem, men han som jag jobbar närmast med vet. blir långa dagar, då tre timmar per dag går åt till att pendla, men det är inget som stör mig som det är nu, är rätt skönt att bara luta sig tillbaka och kunna slappna av. 

Idag när jag åkte sista sträckan innan jag var hemma, så såg jag min föreföre detta och min gamla hund, fick sån lust att bara kasta mig ut genom dörren och häsla på hunden, men höll tillbaka den känslan då jag inte vill att mitt x ska köra igång med sina trakaserier igen, känner mig så ledsen att han och jag inte kunde ha en vänskaplig relation, men vad gör man? 

Min katt blev sjuk förra veckan med, fick urinstopp, så nu är jag skyldig min syster multum, tur att man får en bra lön den här månaden. katten är inte frisk än, går och småskvätter överallt, plus att jag har ingen ren badrumms matta eller pläd i köket, men man kan ju inte göra så mycket då han är sjuk, det är bara att gå runt och torka. jobbigt bara när man trampar i det.. men men förhoppningsvis så kommer allt vända till det bättre snart....... 

Av storm82 - 23 mars 2015 06:45

Den här veckan ska jag fixa med dom sista papprena, detta betyder att jag kommer börja jobba igen, livrädd är jag, det är helt klart, har inte jobbat på nästan 7 år och med all värk i kroppen som jag har, så tvivlar man, men jag är helt inställd på att göra ett bra jobb, visa dom att jag vill och kan. 

Jag ser min dröm om en ny och bredare säng bli verklig, Även om det blev en del oväntade utgifter förra veckan då jag vart tvungen att låna pengar av min syster då min katt blev dålig, nu har han fått medin och repar sig fort, han tycker ärligt talat att jag ska gå upp klockan 5 på morgonen och ge honom frukost. 

Nu ser jag fram emot att påbörja ett nytt kapitel i mitt liv och se vad som händer på detta kapitlet....... 

Av storm82 - 10 mars 2015 09:54

Nu börjar det här kapitlet att nå sitt slut, För häromdagen så fick jag ett samtal om jag var intresserad av tjänsten som jag var på intervju för för två veckor sedan, Även om den är på 75% sa jag gladeligen ja. 

Så väntar på lite papper sen är det bara att tuta och köra. Jag är nervös, har inte jobbat på snart 7 år, tankarna snurrar i skallen, som kommer jag klara av det här? Sen så vet dom inte om mina problem, men till mitt försvar så frågade dom mig inte om det. Och min sjukdom gör ju mig inte mindre värd som mäniska. Men livrädd det är jag. Vill göra bra ifrån mig, visa att dom kan lita på mig som person, Men jag tror på mig själv, tror att jag kommer att klara det. Det måste jag, för jag vill så gärna påbörja mitt nya kapitel...... 

Av storm82 - 4 mars 2015 11:10

Man sitter i sitt hörn på sin fas3 plats, även om man försöker stänga av hörseln, men det går inte alltid, det intressanta är vilket skitsnack som dom snackar runt omkring. Didkuterar folk som inte är närvarande, vad ditt och datt sa eller gjorde. 

Suck, tänk om dom la ner lika mycket energi på sina egna liv. Finns ju ett bra talessätt. "Bry dig om ditt och skit i andra" Håller mig rätt neutral när det kommer till det där med att diskutera andra. om det inte rör sig om något som är possitivt. Det är ju en annan sak att diskutera. 

Sen är det dom där negativa vibbarna som man känner av hela tiden, Jag är ju så extremt känslig när det kommer till andras energier. 

Men i vilket fall som helst, ord som förvaring, vuxendagis, etc etc det blir jobbigt att lyssna på i längden, känner hur jag drar mig allt mer och mer inom mig själv. Jag vill inte hamna i deras intriger. Är det någon som jag säger rätt ut vad jag tänker känner eller har på hjärtat så är det till personalen som jobbar här,, dom har ju i vilket fall som helst tystnadsplikt. tack gode gud för det. För snart får jag ett psykbryt och stryper någon,, (skämt och sido)...... 

Av storm82 - 2 mars 2015 10:17

Förut hände det något intressant. Bara för att jag inte svarade på ett meddelande från en kille som var 7 år yngre än mig och med utländsk härkomst. Så blev jag kallad för rasist. 

Jag är deffenetivt inte rasist, Men dejtar inte invandrare då jag dels inte tror på kulturkrockar och inte dras till dom. 

Men den här personen menade att med tanke på att jag inte visade respekt då jag inte svarade på hans meddelande så var jag just rasist. Att han sen kallade mig för bitch och bad mig dra åt helvete. Att han bor i sverige, inte kan språket och sen inte visar mig som svensk kvinna någon respekt.. vad ska man klassa det som? 

Känns som vad man än gör, säger eller tycker och tänker idag, som inte passar dom som kommer från andra länder. så får man rasist upptryckt i ansiktet. Nu säger jag inte att alla är likadana. Men det finns en del. Som den gången då min lillebror som den gången han råkade illa ut var 13 år gammal (två år sedan) Han nickade en hälsning till två killar som inte var svenskar. Vad fick han för det? Jo en rak höger. 

Börjar bli så trött på att man ska tassa på tå för att man inte ska såra någons känslor. Men hur är det med våra känslor då? Ska vi verkligen behöva stå ut med att bli kallade horor, rasister, etc för att man är en stolt svensk?

Frågan är om man kan vara så stolt så mycket längre..... 

Av storm82 - 28 februari 2015 17:21

Idag är inte livsgnistan så hög, jag har börjat tröttna på att kämpa hela tiden, Fick ett nytt bakslag häromdagen, efter att ha bråkat med sköterskan på vårdcentralen i tisdags så fick jag en läkartid, hade ett tryck över bröstet, gjorde ont när jag andades, hon ville först inte ge mig någon tid, men fick träffa en läkare som var jätteduktig på jouren, när hon hade kollat lungorna och hjärtat så visade proverna ingenting, så jag fick åka hem. 
På Onsdagen så mådde jag ännu sämre, redan kvällen innan så gjorde det ont när jag försökte äta, gick inte att få i sig något så efter att ha suttit på en arbetsintervju och sen umgåts med en kompis, i väntan på att min skjuts skulle åka tillbaka till stan, så ringer jag 1177 på vägen hemåt, förklarar mina symptomer och mina mistankar. Fick rådet att åka hem och dricka ljummet vatten med grädde till, eller ljummet vatten och havegryn, för att lugna magsyrorna, jag stog på mig, och sa att det högg till när jag försökte att äta. så efter många om och men så sa hon att ja jag kunde ju åka till akuten, men där skulle jag bara bli undersökt och smärtlindrad sen få åka hem och ringa vårdcentralen dagen efter. Så dom fick undersöka mig där. Till det intressanta hör ju då att jag vart inlagd, då jag inte svarade på "medicin cocktailen" som dom blandade åt mig. Senare på kvällen fick jag göra en kontraströntgen som tog hårt på mig. Den visade inget. men det hadde jag inte förväntat mig heller. På rummet där jag låg fanns det en patient som började kasta saker för hon inte fick dom mediciner som hon krävde.. tyckte synd om natt personalen. själv mådde jag skit, men det var bara att bita ihop, på torsdag förmiddag så gjorde dom en gastroskopi på mig, som var så hemsk så jag grät efteråt, men som jag hadde mistänkt, Det var magsår. Under alla dessa behandlingar, alla tester så hadde jag bara personalen på avdelningen som stöd. när min mor ringde en timme efter gastron och hon ifrågasatte värför jag låg och vilade när klockan var halv ett på dagen, tappade jag sugen totallt. Men nu får jag behandling för mitt magsår. Men hur mycket mer ska man orka kämpa mot vården som tror man är en hypokondriker, och familjen som man inte känner stöd från. Har tappat lusten totallt.... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se