Senaste inläggen

Av storm82 - 13 oktober 2014 11:40

Allt borde ju börja ramla på plats nu, har träffat en ny karl, som motsvarar mycket av det jag vill ha hos en "pojkvän". Men känner mig så osäker på honom, han säger inte rent ut vad han tycker eller känner mer än att han kallar mig för fin, att vi är tillsammans. Att han har en son komplicerar ju allt lite extra, då vi knappt ses när han har sonen, men det får jag ju acceptera, barn kommer ju alltid i första hand, träffade honom förra veckan och det kan nog gå bra. Men när vi inte ses så känner jag mig rastlös, känns som om det är något som jag saknar, något som jag inte kan sätta fingret på. 

Värken är värre igen, måste vara vädret som spökar till det för mig, men det får gå, ska in på ny behandling den 29e igen, får bita ihop tills dess. 

Min födelsedag närmar sig med, gillar inte att fylla år, samma visa varje år, känns som om att fira mig inte är något som min släkt tycker är roligt, känner mig så utanför min familj, käns jämt som om man är en åskådare... 

ANNONS
Av storm82 - 7 oktober 2014 10:40

Igår fick jag frågan på min fas3 plats, hur mycket pengar jag kunde skänka till barnen i Syrien, Jag sa inga, "men alla kan ju skänka något"

Till och börja med, jag är ensamstående arbetslös, med en kronisk sjukdom, så jag behöver både vård och mediciner, Vem betalar det åt mig? Jo det gör jag, med den lilla ersättningen jag får nu när jag är arbetslös. 

Svarade att jag har ungefär 2-300 kr kvar tills den 23:e. Det ska räcka till resor med lokaltrafiken, mat till mig och katten, och oförutsedda utgifter. 

Ska jag då ta av dessa pengar som jag själv behöver, för att skänka till barn i ett annat land? 

Ska jag gå utan mat för att man "måste" tänka på alla andra än sig själv?

Cirkulerar med jämna mellanrum ett inlägg på facebook som jag tycker är så bra. 

Det är något som jag är extremt frustrerad över, varför tar vi inte rätt på det vi har här i Sverige först och främst, innan vi ska hjälpa alla andra????

Vem hjälper mig varje månad när man har 1500 kvar efter att alla räkningar är betalda? Då jag ej vill hamna hos kronofogden. 

Ingen, jag får gott och väl klara mig bäst jag kan, för er som tycker det bara är att skaffa sig ett jobb. Söker jobb varje månad, men kommer inte ens iväg på intervju, har haft en intervju på ett och ett halvt år....... 

ANNONS

<3

Av storm82 - 30 september 2014 09:29

Nu har det gått ett litet tag sen sist, mycket händer i mitt liv. Har känt av värken mer i axlarna som strålar ut i armarna. Pratade med smärt, så nu ska jag in på en ny behandling på torsdag istället. 

Har även träffat en ny, men börjar fundera på om jag är kappabel till att känna känslor, han är helt underbar, jättesöt, men jag kan inte känna att jag är kär, förklarade för honom hur jag tänker/känner när vi sågs igår. Han hade förståelse, men ville att vi skulle umgås iallafall och att vi inte har någon brådska. Hoppas han har det där tålamodet man kan behöva ha med mig.....  

Av storm82 - 10 september 2014 11:06

Valet i år verkar mest handla om barn, ungdommar och pensionärer. Men vart har vi som är vuxna arbetslösa tagit vägen? Eller vi som har någon form av sjukdom?

Känner mig allt mer och mer mellan stolarna, jag kan inte få bostadsbidrag, för jag är över 29 år gammal och har inga barn. Jag kan inte få extrahjälp av arbetsförmedlingen, för jag är inte ungdom, eller lever på socialen. Jag har fibromyalgi, men är inte tillräckligt dålig då det inte syns varken ut eller invändigt.

Så en liten fråga ställer jag mig själv. Vad har dessa politiker som slåss om min röst, tänkt att göra åt oss som hamna i det köra moment 22? Vi som vill vara friska, kunna arbeta, ha ett drägligt liv. Men vad vet jag, jag är ju varken ungdom eller pensionär. Varför ska dom bry sig om mig??????

Av storm82 - 9 september 2014 07:38

I fredags kom det upp att min fas3 plats skulle anställa 3 st internert, Alla som ville fick lämna in ansökan. Vilket jag gjorde, Sen kommer chefen och pratar med mig innan jag skulle gå hem, det hon hade att säga gjorde mig väldigt ledsen. Ja men hur kommer du att klara det med din värk? Vi måste ju se upp med sjukskrivningar etc, 

Jag blev så ledsen, för efter ungefär ett halvår, med inte en enda sjukfrånvaro, så oroar dom sig fortfarande över om jag ska klara av att jobba eller inte. Sen att man tappar inspirationen när man är där dagtid, det tycker jag är en annan sak, man går till sin plats, man känner att det man gör inte gör någon nytta. 

Nu har iallafall luften helt gått ur mig. om inte ens min fas3 plats där dom känner mig, vill ha mig, vem vill då anställa mig som har en massa smärtproblem? 

Är det konstigt att man känner sig helt värdelös? 

Av storm82 - 3 september 2014 07:39

Män har börjat skrämma mig, det verkar som om man bara duger för en sak, det vill säga sex. När man är där ute på dejtingsidorna, så kan det börja bra, men ju mer man pratar med dom, så är det inte ovanligt att det väldigt snabbt kommer in på vad man gillar, hur stora bröst man har, och ibland dimper det även ner en liten bild på deras stoltaste kroppsdel. 

Har börjat fråga mig själv om jag inte är värd mer än dessa karlar som bara tänker med det nedersta huvudet. 

Eller är det bara jag som har otur? 

Det är också väldigt vanligt med män som har både flickvän/sambo/fru och barn, varför stannar folk kvar i något om man måste vara otrogen? 

Är så trött på dessa så kallade män, som bara vill ha sex, sen dra vidare till nästa, jag vill med träffa någon som älskar mig för den jag är. trodde jag hade en, men det satte dottern stopp för, så nu träffas vi i smyg, Men hur länge ska man stå ut med det? så länge dottern sätter sig på tvären så lär det ju inte bli mer iallafall....... 

Av storm82 - 29 augusti 2014 11:05

Känns så konstigt, kroppen gör ont, men inte på riktigt samma sätt, "fibrovärken" känns inte så mycket, det är mest den där värken som artrosen i ländryggen, knäna såna saker som märks och känns. Nu får man ju ta det så lungt det går, så kroppen hinner ställa om sig, på att inte hela tiden ha ont. hinna repa sig, för den vet inte något annat än att ha konstant ont 24 timmar per dygn, Smärtan var min identitet. Vad är min identitet nu då? En glad, possitiv tjej, som vill, vill ut i arbete, vill träffa en partner, vill ha ett "normalt" liv. 

En dröm är att få barn, en dröm jag petat under stolen då värken och medicinerna varit på tok för mycket, tankarna på hur mediciner kan skada ett barn, har gjort mig mörkrädd. 

Jag hoppas, hoppas så evinerligt, att jag ska få fortsätta behandlingen, få fortsätta att må bra. Bli gamla mig. Utan värk, utan en massa depressioner. Märker att dom inte är lika djupa just nu, Ska bara få ordning på kroppen, den sparkar bakut just nu, då den inte kan identifiera sig med smärtan, så alla system är igång på en gång just nu............

Av storm82 - 27 augusti 2014 10:55

Träffar en helt underbar kille med jämna mellanrum, mår så bra i hans sällskap, men det stora molnet på himlen är att hans dotter inte verkar gilla mig, har träffat henne en gång, och då gömde hon sig på sitt rum. 

Efter det så kan han bara erbjuda mig tillfälliga möten, som hon inte vet om. Verkar som om han inte vågar berräta för henne att han fortfarande träffar mig. Jag vill mer, gillar verkligen den här personen, men den stora frågan är, ska jag vänta på honom? ska jag fortsätta ge honom bit efter bit av mig själv? mot det lilla han ger mig tillbaka? snackar lite löst med andra män, men vågar inte riktigt, dels så har karlar börjat skrämma mig, sen vet jag ju inte hur det här ska fortsätta. så jag står vid mitt vägskäl, vågar inte påbörja en resa åt någotdera håll...... 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se