Senaste inläggen

<3

Av storm82 - 30 september 2014 09:29

Nu har det gått ett litet tag sen sist, mycket händer i mitt liv. Har känt av värken mer i axlarna som strålar ut i armarna. Pratade med smärt, så nu ska jag in på en ny behandling på torsdag istället. 

Har även träffat en ny, men börjar fundera på om jag är kappabel till att känna känslor, han är helt underbar, jättesöt, men jag kan inte känna att jag är kär, förklarade för honom hur jag tänker/känner när vi sågs igår. Han hade förståelse, men ville att vi skulle umgås iallafall och att vi inte har någon brådska. Hoppas han har det där tålamodet man kan behöva ha med mig.....  

ANNONS
Av storm82 - 10 september 2014 11:06

Valet i år verkar mest handla om barn, ungdommar och pensionärer. Men vart har vi som är vuxna arbetslösa tagit vägen? Eller vi som har någon form av sjukdom?

Känner mig allt mer och mer mellan stolarna, jag kan inte få bostadsbidrag, för jag är över 29 år gammal och har inga barn. Jag kan inte få extrahjälp av arbetsförmedlingen, för jag är inte ungdom, eller lever på socialen. Jag har fibromyalgi, men är inte tillräckligt dålig då det inte syns varken ut eller invändigt.

Så en liten fråga ställer jag mig själv. Vad har dessa politiker som slåss om min röst, tänkt att göra åt oss som hamna i det köra moment 22? Vi som vill vara friska, kunna arbeta, ha ett drägligt liv. Men vad vet jag, jag är ju varken ungdom eller pensionär. Varför ska dom bry sig om mig??????

ANNONS
Av storm82 - 9 september 2014 07:38

I fredags kom det upp att min fas3 plats skulle anställa 3 st internert, Alla som ville fick lämna in ansökan. Vilket jag gjorde, Sen kommer chefen och pratar med mig innan jag skulle gå hem, det hon hade att säga gjorde mig väldigt ledsen. Ja men hur kommer du att klara det med din värk? Vi måste ju se upp med sjukskrivningar etc, 

Jag blev så ledsen, för efter ungefär ett halvår, med inte en enda sjukfrånvaro, så oroar dom sig fortfarande över om jag ska klara av att jobba eller inte. Sen att man tappar inspirationen när man är där dagtid, det tycker jag är en annan sak, man går till sin plats, man känner att det man gör inte gör någon nytta. 

Nu har iallafall luften helt gått ur mig. om inte ens min fas3 plats där dom känner mig, vill ha mig, vem vill då anställa mig som har en massa smärtproblem? 

Är det konstigt att man känner sig helt värdelös? 

Av storm82 - 3 september 2014 07:39

Män har börjat skrämma mig, det verkar som om man bara duger för en sak, det vill säga sex. När man är där ute på dejtingsidorna, så kan det börja bra, men ju mer man pratar med dom, så är det inte ovanligt att det väldigt snabbt kommer in på vad man gillar, hur stora bröst man har, och ibland dimper det även ner en liten bild på deras stoltaste kroppsdel. 

Har börjat fråga mig själv om jag inte är värd mer än dessa karlar som bara tänker med det nedersta huvudet. 

Eller är det bara jag som har otur? 

Det är också väldigt vanligt med män som har både flickvän/sambo/fru och barn, varför stannar folk kvar i något om man måste vara otrogen? 

Är så trött på dessa så kallade män, som bara vill ha sex, sen dra vidare till nästa, jag vill med träffa någon som älskar mig för den jag är. trodde jag hade en, men det satte dottern stopp för, så nu träffas vi i smyg, Men hur länge ska man stå ut med det? så länge dottern sätter sig på tvären så lär det ju inte bli mer iallafall....... 

Av storm82 - 29 augusti 2014 11:05

Känns så konstigt, kroppen gör ont, men inte på riktigt samma sätt, "fibrovärken" känns inte så mycket, det är mest den där värken som artrosen i ländryggen, knäna såna saker som märks och känns. Nu får man ju ta det så lungt det går, så kroppen hinner ställa om sig, på att inte hela tiden ha ont. hinna repa sig, för den vet inte något annat än att ha konstant ont 24 timmar per dygn, Smärtan var min identitet. Vad är min identitet nu då? En glad, possitiv tjej, som vill, vill ut i arbete, vill träffa en partner, vill ha ett "normalt" liv. 

En dröm är att få barn, en dröm jag petat under stolen då värken och medicinerna varit på tok för mycket, tankarna på hur mediciner kan skada ett barn, har gjort mig mörkrädd. 

Jag hoppas, hoppas så evinerligt, att jag ska få fortsätta behandlingen, få fortsätta att må bra. Bli gamla mig. Utan värk, utan en massa depressioner. Märker att dom inte är lika djupa just nu, Ska bara få ordning på kroppen, den sparkar bakut just nu, då den inte kan identifiera sig med smärtan, så alla system är igång på en gång just nu............

Av storm82 - 27 augusti 2014 10:55

Träffar en helt underbar kille med jämna mellanrum, mår så bra i hans sällskap, men det stora molnet på himlen är att hans dotter inte verkar gilla mig, har träffat henne en gång, och då gömde hon sig på sitt rum. 

Efter det så kan han bara erbjuda mig tillfälliga möten, som hon inte vet om. Verkar som om han inte vågar berräta för henne att han fortfarande träffar mig. Jag vill mer, gillar verkligen den här personen, men den stora frågan är, ska jag vänta på honom? ska jag fortsätta ge honom bit efter bit av mig själv? mot det lilla han ger mig tillbaka? snackar lite löst med andra män, men vågar inte riktigt, dels så har karlar börjat skrämma mig, sen vet jag ju inte hur det här ska fortsätta. så jag står vid mitt vägskäl, vågar inte påbörja en resa åt någotdera håll...... 

Av storm82 - 21 augusti 2014 16:19

Mörkret sluter sig, kylan sprider sig i kroppen, viljan att fortsätta försvinner. Ofta funderar jag på vad jag gjort, vilka hemskheter har jag utfört i mina tidigare liv? för att leva det liv jag lever idag... 

Känns som om jag är oförmögen att älska, ingen av mina före detta har jag verkligen älskat, jag har tyckt om, jag har varit förälskad, men aldrig älskat. Jag är fyld av mörker, jag har hatat, jag har avskytt, varför har jag lättare för det mörka, för smärtan, för ensamheten? 

Jag är inne på mitt trettioandra år, vad har jag genomfört under mina år? Jag var med om min första olycka när jag var 15, jag har varit deprimmerad så länge jag kan minas, Hela min skolgång var jag mobbad, Jag var alltid den som gjorde bort mig, den som sa fel saker, den som fick panikångest så fort man sagt eller gjort något som kunde vara fel. jag "flydde" från min familj när jag var 19, flyttade till en ny stad och studerade något som jag idag inte har någon användning för. 

Hade några korta förhållanden, men dom krachade rätt snabbt. Sen träffade jag den "rätta" trodde jag då. Under nästan 7 år, fick han mig att ta bort bit efter bit av den som var jag. Den som verkligen var jag. För sju år sen gick jag in i väggen, pga det jobb jag hade, satt på balkongen på femte våningen och funderade på att hoppa, kunde gråta åt en tecknad film, Jag gick igenom kuratorer, kbt ja allt. När jag sen kom på mr right med att vara otrogen, så var det jag som varit det, det var mig det var fel på, Men det hårdaste slaget kom när han sa att han tyckte det va jobbigt när jag sökte hjälp för minna problem. Det var nog där jag bestämde mig för att när separationen var över aldrig mer be om hans hjälp. Efter det litar jag knappt på män.

Så efter korta drag, här står jag idag, med ett liv som känns kast, ensamen, med en familj som inte orkar bry sig. Vara den starka för dom i min familj som inte har det bra. men vem lyfter mig???????

Av storm82 - 20 augusti 2014 20:34

I måndags var det dags för första dropp behandlingen, Var så nervös innan, hur skulle det gå till? vad är det för medel man kommer få? mm.. Så jag gick dit med sprängande huvudvärk.

Får lägga mig ner på en säng, dom kopplar upp mig till ekg, puls, blodtrycksmätare. gillar ju inte nålar, men det fick gå. mådde inget vidare av själva behandlingen, misstänker att det dels berodde på att ämnet som är ett narkos medel. Dom två gånger som jag har blivit sövd, så har det inte gått så bra efteråt. fick även medel som var lugnande, mot hallucinationer. allt som allt så tog det nästan 3 timmar. Även om man mådde illa, fick en otäck känsla i kroppen och huvudet, så är jag förväntansfull över hur kroppen kommer reagera efter ett par behandlingar. Kommer man bli av med dessa smärttoppar? 

Igår mådde jag hyfsat, folk runt mig tyckte jag lät piggare, såg piggare ut, jag kände mig gladare, men var sliten efter behandlingen. Sen kom eftermiddagen, med den kom värken, man kanske skulle ta det lite lugnt dagen efter, så kroppen får anpassa sig. 

Inatt så började myrkryppet i hela högersidan. oftast brukar det hjälpa med en väldigt varm dusch, men icke sa nicke den här gången. till slut lyckades jag somna iallafall. 

Den här dagen har inte varit lika rolig, då jag slutat med plåstren, så har jag knappt någon smärtstillande medicin alls att ta vid behov, men det är bara att bita ihop. Fast på måndag är det dags igen, med illamående, hallucinationer mm. 

Tänk vad gör man inte för att få tillbaka sitt liv från smärtans klor........ 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se