Igår fick jag ett samtal igen från min syster, nu hade han dragit igen. Måste vara något stort fel i skallen på den killen, kan ju inte kalla honom för man iallafall. Han har inga egenskaper som kännetecknar för att få kalla sig för vuxen, skulle så gärna vilja ta ett snack med honom, men det kommer syrran aldrig gå med på. Resten av familjen kan jag inte prata med om detta, men jag känner att det börjar tära på mig, hjälplösheten att inte kunna hjälpa, se hur mycket han sårar henne, hur elak han är, dom har ändå varit två om att skaffa huset, att hon blivit gravid, men ändå säger han hela tiden att han inte kan lite på henne, att han ska gå med i främlingslegionen. (kan han gott göra så slipper vi honom). 

Sen så smyger jag med en man, för hans dotter gillade inte riktigt att pappa helt plötsligt började dejta, allt är jättebra. men han kan inte erbjuda mig mer för tillfället. känns surt att man får nöja sig med småsmulor, när man vill utforska om det finns mer än det man får när man ses högst en gång per vecka... men men jag får ta skeden i vacker hand och hålla god min, iallafall om jag vill fortsätta träffa honom,.....