Blev moster häromdagen,  är en stolt sådan, lilla tösen är så söt. Men samtidigt så känner jag mig väldigt nere, för jag har alltid varit väldigt barnkär. Har alltid velat ha barn, men som det känns i kroppen, med all värk, Så känns det som om den drömmen är väldigt avlägsen. Om det någon gång kommer att inträffa. Jag har istort sett accepterat att jag nog aldrig kommer få ett eget barn, även om den tanken gör mig väldigt ledsen, så måste jag tänka på hur min kropp mår, och ställa mig frågorna. Kommer jag ha orken och energin att kunna ta hand om en bebis?

Som det känns just nu, så är svaret ett nej. Hur ledsen det än gör mig...... 

Dom säger att fas3 är ett "vuxendagis" men jag undrar jag. Tycker mer att det är en skvallerklubb. Dom lägger sig i andras liv, igår var det heta samtalsämnet en av dom som jobbar här och personens privatliv, detta gör mig väldigt irriterad. Vi som är här har inget med dom som jobbars privatliv att göra. Ärligt talat så är det ingen som har något med någons privatliv att göra. Känner mig så irriterad just nu, väntar bara på första bästa person som kan få mig att få ett utbrott. så man kan släppa en del av all den här irritationen som man bär på. 

Igår kväll var känslan av att få glömma, få försvinna, slippa tänka så stor. Drömmer mardrömmar varje natt nu igen, sover inget bra, känner mig inte utvilad för fem öre. Men det är bara att gå upp och se glad ut som vanligt. Det är ingen som kan förstå ens känslor iallafall..... 

Känner hur min deppression blir värre, hur jag sjunker djupare ner i den, hur jag inte är värd att fortsätta på dena jord. Jag är inte kapabel till att ta ett jobb som det är idag. Jag har ont i hela min kropp. Min hjärna säger att jag är inget värd, min närhet vill hela tiden ha mig som någon annan. Jag duger inte, svackan som jag är i just nu, gör inte min situation bättre. Känner mig tom, känner mig sliten, ingen som anser att jag har något av värde. Mina tänder vittrar sönder, men har inte råd att gå till tandläkaren, jag har fått ont på andra ställen i kroppen, men orkar inte ringa vårdcentralen. Dom kommer bara hänvisa mig till smärt. 

Vad är fel med mig? varför tar jag mig inte upp ur detta mörker? Varför får inte jag må bra? Vet att det finns dom som har det värre än mig, men orkar inte med så mycket mer, vill bara få må bra, stänga av alla känslor alla minnen, hjärnan och bara flyta bort......