Känns så konstigt, kroppen gör ont, men inte på riktigt samma sätt, "fibrovärken" känns inte så mycket, det är mest den där värken som artrosen i ländryggen, knäna såna saker som märks och känns. Nu får man ju ta det så lungt det går, så kroppen hinner ställa om sig, på att inte hela tiden ha ont. hinna repa sig, för den vet inte något annat än att ha konstant ont 24 timmar per dygn, Smärtan var min identitet. Vad är min identitet nu då? En glad, possitiv tjej, som vill, vill ut i arbete, vill träffa en partner, vill ha ett "normalt" liv. 

En dröm är att få barn, en dröm jag petat under stolen då värken och medicinerna varit på tok för mycket, tankarna på hur mediciner kan skada ett barn, har gjort mig mörkrädd. 

Jag hoppas, hoppas så evinerligt, att jag ska få fortsätta behandlingen, få fortsätta att må bra. Bli gamla mig. Utan värk, utan en massa depressioner. Märker att dom inte är lika djupa just nu, Ska bara få ordning på kroppen, den sparkar bakut just nu, då den inte kan identifiera sig med smärtan, så alla system är igång på en gång just nu............