Men vad då? du ser inte sjuk ut, du ser inte ut att ha ont, men kom igen nu, träna så mår du bättre, ut och rör på dig så kommer det släppa..... Dom allvetande kommentarerna som man får är många, nedtryckande. Om man tror att dessa kommentarer puschar någon som har en kronisk sjukdom, så tror man fel, fråga istället, hur är det idag, även om personen kanske säger att allt är bra, så vet den att den är sedd.

Oförståelsen sitter hemskt nog även hos dom som jobbar inom vården, Förra året hade jag en läkare som sa till mig att jag skulle träna så skulle jag må bättre,, men jag kunde ju välja att ligga hemma och gråta istället. Som om jag gillar att ha ont, inte veta vad för jobb som min kropp klarar av, och nej, jag kan inte jobba som städerska, som vissa har lagt fram som förslag. ej heller inom vården, då ryggen är hellt paj.

Dom vet inte hur mycket det sätter sig på psyket att behöva kämpa mot dessa fördommar, oförståelsen, okunskapen, att ha ont varje dag, Jag sover på nätterna, men jag drömmer mardrömmar känner mig aldrig utvilad. känner mig ensamen, då folk inte orkar, jag är en belastning för min omgivning, ibland funderar man på om världen inte skulle vara bättre utan en. Men jag skulle aldrig (inte nu i alla fall) göra något, då jag inte vet vad jag missar. Vill bara att världen och folk runt omkring mig ska förstå, ska acceptera mig för den jag är, jag är sjuk, vill inte vara sjuk, men kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör för att försöka leva ett så bra liv som jag kan leva......