Du satte mig till livet, det var du som skulle älska mig utan förbehåll. Som skulle vara stolt över mig, som skulle skydda mig. 

Istället, så bröt du ner mig, du fick mig till att synas men inte höras, hördes man, så fick man en blick som sa att man skulle få se på annat när vi var själva. Det var mer än en gång som man fick smisk på rumpan så man inte kunde sitta efteråt. 

Du fick mig till att tvivla på mig själv, du bröt ner mitt självförtroende, inget som jag gjorde dög tillräckligt bra. Jag var aldrig bra i skolan, hade aldrig några verkliga vänner, inget som jag gjorde var bra nog. Finns så mycket bitterhet mot dig, du förådde mig, tog in en kvinna i våra liv, som fick mig till att öppna upp mig, som sen sprang och berättade allt för dig. 

Du hade folk som hade ögonen på mig, som höll reda på vad jag gjorde och vem jag träffade. jag antar att du älskade mig på ditt eget vis, och än gör. Men det är lätt att göra mig till syndabock. Jag bröt mig loss efter gymnasiet, flyttade iväg, men ändå hade du en väldigt stor makt över mig, ångesten som jag idag lever med, är mycket tack vare dig. både du och mamma sa att jag aldrig skulle klara mig själv, men även om livet är tungt och ekonomin ansträngd. Så bor jag idag själv, bor i en stad där jag är lika ensam som jag alltid har varit. Men vägrar att flytta till en småstad igen, där alla vet vem man är, vilka som man umgås med, etc.... där du åter skulle få en stor makt över mig. Det är till större delen du som har jagat bort mig ur era liv, MEN du gör aldrig några fel, det är alltid alla andra. Men större delen är ditt fel varför saker och ting är som dom är mellan oss, har ont i hela kroppen, hade inte du tvingat mig att arbeta så hårt som jag gjorde på kroppen, skulle nog saker och ting se annorlunda ut, men det kommer jag aldrig få reda på......