Har blivit många tankar, åsikter, funderingar mm under den tiden som jag hitills har skrivit, Blir lika förundrad varje gång man får en kommentar om att ens blogg har kommit upp på fb, Då jag inte skriver för att folk ska tycka synd om mig, utan mer för min egen skull, få kunna få ur mig allt jag känner, tänker men samtidigt få kunna vara lite anonym. 

Vänner och familj mm dom orkar bara med en till en viss gräns, sen så pallar dom inte med en när man jämt mår dåligt.

Fast att det finns dom som fortfarande försöker styra över en. Som min kära far försöker. Han vill att jag ska flytta närmare. Han ser inte vad jag har där jag är idag, att den här staden är mitt hem just nu, det är här jag känner mig hemma. Jag vill inte gämt rätta mig efter andra. att följa i andras led hela tiden. Detta har nog gjort att jag än idag revolterar mot min familj, att jag fösöker visa att jag klarar mig. Även om det alltid är tufft. i vilket fall som helst så kommer dom ju inte hjälpa mig mer om jag flyttar närmare. 

Som resan den kvinliga sida i fläkten ska göra nu i september. Ingen har tjaffsat om att jag inte kan följa med, men när min lillasyster sa ifrån, så var det tårar, dåliga samveten mm. Är jag mindre värd eller? duger inte jag som jag är? att resten har hälsan,(förutom min mor) orkar med att jobba, har en stadig inkomst varje månad, det kan jag tuvär inte göra något åt. Jag vill ut ur den här missären, men vet inte längre vad jag kan, vad jag klarar av, vem jag är. smärtan, sjukdommen, arbetslösheten har tagit över mitt liv. min familj har tryckt ner mig ännu mer. Jag vill med leva, ha ett bra liv, orka vara aktiv och social, få tillbaka mitt liv,...... 

Rädsla kan man känna i många sitationer, en av killarna på min fas3 plats frågade vad ordet betydde häromdagen, han fösöker bli bättre på det svenska språket.. där står man då och kliar sig i skallen, hur ska man förklara ordets betydelse så att personen förstår???

En annan situation som jag känner rädsla för nu, är när min syster ringer, pulser rusar och hjärtat börjar slå snabbare, och tanken på vad psykopaten kan ha hittat på den här gången slår mig. Jag älskar min syster, jag vill att hon ska vara lycklig, men det är jobbigt att bära på både hennes problem och min egen verklighet. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att hon inte låst mig med ute. Som hon gjort med resten av familjen..

Sen finns ju rädslan att testa saker som inte finns i ens vardag, våga röra sig utanför ens trygghetszoner. våga gå över den där linjen som håller en fast i sitt eget lilla fängelse. För ett fängelse sitter jag i idag. Smärtan, depressionen har gjort att jag avskärmat mig från omvärlden. Dom runt en orkar inte med en, dom orkar inte höra hur dåligt man mår varje dag, att varje dag känna hur värdelös man är, med all värk, med all smärta. med all medicin, få höra att man är en tablett missbrukare, att man är värdelös för att man inte har ett jobb, att man inte ska vara så kritisk till allt, fick häromdagen en kallelse till af för en rekryteringsträff, som köksbiträde. det kommer jag aldrig orka. berättade det för mamma.. hon flög i luften, hur jag kunde ressonera på det sättet. utan att ge det en chans, men jag vet vad min kropp kan och inte kan, orkar ju knappt göra mat, hur ska jag då orka stå i ett kök hela dagarna?

Finns säkert dom där ute nu. som tror att jag vill leva utan jobb, att jag är lat. Säger bara en sak, byt med mig en månad, se hur man mår med värk konstant.......