Jag har varit deprimerad sen jag var barn, jag var mobbad och utanför hela skoltiden. även idag är jag mycket av en ensam varg. Jag har fått sysselsatt mig själv, mycket av tiden under ungdomen, så läste jag mycket kärleksromaner, drömde mig bort till en annan värld, där det alltid slutade lyckligt för huvudpersonerna. Jag har aldrig känt mig älskad av min familj. Jag har mest varit till besvär, det är jag än idag. Detta har gjort att jag alltid har gått min egen väg, vilket jag även gjorde för ett par veckor sen, när 2 i min familj valde att inte lyssna på vad jag hade att säga, utan det var enklare att skrika gapa, skicka otrevliga meddelanden. då bestämde jag mig för att nu får det vara nog, dom får hitta någon annan att behandla som skit, dock skulle jag vilja ta upp kontakten med den ena personen. men är rädd. rädd för att än en gång bli behandlad som skit. när jag väl försöker. Om dom bara kunde förstå hur illa dom gör mig, att aldrig få känna sig älskad utav dom, dessa tankar i samband med att jag har haft en otroligt jobbig dag med massa värk, gjorde att all livslust och glädje försvan för en liten stund sen. ofta så tänker jag att kan det inte hända något som tar mig bort från detta liv, för jag skulle aldrig klara av att göra något själv. Jag vill bara få vara älskad....