Hur man än vänder sig så har man ryggen bar. Eller hur är det nu man brukar säga? Har alltid försökt att göra rätt för mig. Men då man är arbetslös, så har man inget värde. jag växte upp på en gård, fick arbeta i tidig ålder, och har efter det fått många problem med kroppen. Jag har under åren som jag läste på fhsk jobbet extra, jag slet och som timmvikarie inom vården, ett tag hade jag jobb på timmar på 3 olika arbetsplatser. Vad har jag fått för det? kronisk värk i hela kroppen och jättesvårt att hitta ett jobb som jag ska kunna klara av en längre tid. 

Nu har problemet kommit att mina tänder rasar, en framtand har dom redan fått dra ut, fler är på väg, dom vittrar sönder. Varför vet jag inte riktigt. mer än att jag haft problem med mina tänder i hela mitt liv. Jag har försökt få hjälp från socialen, men där får jag bara svaret att jag har för stor inkomst. Vården hjälper mig inte. fast jag äter så mycket medeciner så jag måste ha en dosett, för att veta att jag inte missar någon. Satt igår och kollade igenom om det fanns någon möjlighet att ta ett lån, dels för att betala av lite saker som ligger, men mest för att kunna fixa iordning mina tänder. Men då jag inte har någon inkomst. (aktivitetsstöd räknas inte som inkomst) så fick jag blankt nej. Jag vill inte be min familj om att vara medlånstagare. Då jag var tvungen att använda min syster som borgenär när jag skulle skaffa egen lägenhet då jag gick isär med mitt x för några år sedan. Jag har tappat hoppet och tron på att saker någon gång ska gå min väg. Känner mig så misslyckad i allas ögon, då jag inte ens kan hitta ett jobb. Många säger att jag ska rycka upp mig, så illa är det ju inte. Men att inte våga le för att tänderna ser ut som dom gör, att varje dag är en kamp att ta sig upp, klä sig, laga mat. Det märker ingen. Allting blir bara fel.. så varför fortsätter man försöka??????